Idag har jag varit inne i stan och fikat lite med goa Sofia :) Det blev Starbucks, för deras kaffe är det absolut godaste jag vet! Så det blev en low-fat Mocca Frappachino i solen. Hur trevligt som helst :) Lite shopping hann vi med också haha, fick bland annat tag i världens goaste kudde som jag sov på senast jag sov över hos Mia. Den är från Hemtex och kostar 99:- och är gudomlig! I natt ska jag fan sova gott! :)

Daniel och jag har precis ätit, så nu sitter vi i våra matchande One Piece och jäser haha! Daniel dricker Cola och jag dricker Celsius! Lite koffein och kaloriförbränning så här på kvällskvisten är aldrig fel!

Märker ni att mitt humör är betydligt bättre nu? Shopping och omtanke kan jag tacka det för :) Har haft 2 bra dagar på raken, ett riktigt rekord för min del haha ;) Nu blir det tvn resten av kvällen, sen nana på nya kudden! Extra kram till dig Sofia <3

Ciao!

Absolut den bästa medicinen mot depression! Eftersom jag har varit så in i helvete nere nere de senaste dagarna, så tyckte Daniel att jag och han skulle ta en tripp till det underbaraste stället i världen: ULLARED!! Herregud, det fanns hur mycket saker som helst jag ville ha! Dom har även gjort stället 4000 kvm STÖRRE, så ni kan ju bara tänka er :D Vi hade en spending-limit på runt 1500-2000:- max, men jag kan ju säga att vi spräckte den liiiiite hahahaha! Det roligaste var att jag såg minst 10 killar/pojkvänner som hade gett upp och helt enkelt satt sig ner på golvet intill en vägg och satt och suckade medans deras nära och kära sprang runt med sina vagnar :) Så all cred till Daniel som tappert följde med och gick runt. Dock såg jag honom smyggäspa flera gånger haha!

Här är lite av det jag köpte:

Var jävligt tacksamma att ni inte mår psykiskt dåligt!! Det drar ner stämmningen på allt, inklusive dom i min närhet och jag sitter helt hjälplös och kan inte göra ett skit åt det! Ursäkta mig så jävla mycket att jag har råkat bli sjuk, ursäkta för min fucking existens!! Jag kan inte hjälpa det för helvete!!!!!!

Allt känns rätt meningslöst just nu, vädret suger, kasst med pengar och en ständig känsla av ensamhet. Det känns som om det bara är jag som frågar om nån vill hitta på nåt (med vissa undantag!) eller försöker göra roliga saker. Allt jag gör är att sitta framför tvn typ... Ju mer nere jag är, desto svårare är det att hitta energi till att ens ta mig utanför dörren. Känner mig väldigt ensam och överflödig. Folk är ju bra på att snacka, men att sedan stå för vad dom säger, det verkar vara en helt annan femma! Det låter ju så bra att kalla mig gumman, klart vi ska ses snart bla bla bla bla, men på något underligt sätt skjuts saker fram och fram och fram hela tiden! Väääääldigt märkligt inte sant? Snacka inte så jävla mycket! Om ni inte vill umgås, så är det helt ok, men lova då inte en massa saker bara för att inte såra mina känslor eller whatever...! Ja, jag är förbannat grinig just nu, men om ni var i mina kläder just nu så tror jag inte att ni hade varit på så himla bra humör heller! Kalla mig bitterfitta, det är helt ok, men håll inte på att gulla med mig för att sedan dumpa mig när ni hittar nåt bättre att ha för er! Jag förtjänar större respekt än så!

Fy fan, önskar inte detta på nån! Ligga i flera timmar och vara panikslagen medans alla andra hittar på saker och har kul, ingen som tänker på en... Värsta känslan nånsin! Var tacksamma för att ni mår bra, ta det inte för givet! Huvudvärk som fan nu...

Inte må så här, inte känna så här, inte vara så här!!!

Ärligt talat, vad fan är det som händer?????? Det är för mycket på en gång, jag orkar verkligen inte må så här! Och varför just nu? Det är ju det jag säger, man ska aldrig vara förväntansfull eller för glad för rätt som det är så skiter det sig och man hamnar på botten igen. Jag kan bara vara mig själv och räcker inte det så vete fan...

Trött hela tiden, ögonen tåras av minsta lilla grej, tryck över bröstet... Men andra ord, livet suger fortfarande! Och jag vet inte varför! Allmänt ledsen och nere bara. Och så har jag pressen på mig att behöva vara social när killen kommer hem, annars blir han sur och undrar varför jag är så tjurig! Det går verkligen inte att förklara för folk hur det känns när man är deprimerad! Att minsta ansträngning känns helt oöverkomlig, att ens resa sig från soffan känns som att behöva springa 10 mil! Jag önskar självklart inte denna känslan på någon, men det hade varit skönt om alla kunde må som jag gör i bara en timme, så vet dom hur jävligt det är! Att vara ledsen utan anledning, att börja gråta till nån löjlig reklam på tv...  Patetiskt, men jag kan inte hjälpa det! Varför ska det vara så svårt att förstå mig?