Solen skiner ute, folk är glada och hittar på saker. Dom håller varandra i handen och ser lyckliga ut. Dom går hem till sina lyckliga hem och har lördagsmys med varandra, eller tillsammans med goda vänner. Dom har sina egna liv, fulla av allt ifrån barn till jobb till att åka till sommarstugan eller bara ta en fika i det fina vädret på nåt mysigt utecafé. Och jag? Jag är ensam. Hela tiden. Sviken av folk jag trodde mig kunna lita på, besviken eller ledsen på grund av en massa olika saker som står utanför min makt. Illa behandlad av en del, nonchalerad av andra. Era liv går vidare helt utan en tanke på mig. På att jag mer än nånting annat så gärna vill vara en del av er. AvJ nånting äkta och lyckligt. Att ha någon att vända sig till när allt i min värld känns mörkt och jobbigt, någon som stryker mig över håret och tröstar mig. Nån som får mig att våga tro på en positiv framtid. Men det finns ingen. Bortglömd. Ni har fått nog av mig. Jag har ingen kärlek i mitt liv och det smärtar mer än ni någonsin skulle kunna föreställa er. Jag orkar inte mer. När man inte har någon lycka i hjärtat finns det inte så mycket att göra. Ta vara på varandra och håll hårt i den ni älskar, livet ska levas av dom som har något att leva för. Glöm aldrig det.

Allting känns bara hopplöst. Finns inget hopp eller levnadsglädje. Känner mig bara ensammast i världen. Oälskad...