Tack vare att jag har mått som jag har mått så har jag lyckats bli av med en hel del kompisar genom åren. Ni kommer aldrig förstå hur mycket jag önskar att jag kunde ta tillbaka en stor del av vad som har hänt. Jag saknar er, oerhört mycket. Men nu är det försent. Alla är trötta och rädda för mig. Hur upplysta än folk anser sig vara, så kommer psykisk sjukdom ALLTID att vara nåt FULT och konstigt. Något man antingen hittar på, eller också borde man sitta inlåst med tvångströja på hispan. För visst är det så ni tycker? Att vi bara inbillar oss eller ljuger om hur dåligt vi mår, för att få uppmärksamhet eller för att slippa jobba. Så jävla fel ni har... Vi går igenom ett helvete och INGEN FÖRSTÅR OSS! Vissa av mina vänner har uttryckligen sagt att dom är rädda för mig när jag mår dåligt och att dom inte orkar vara där för mig. Men då undrar jag: OM INTE ENS VÄNNER STÄLLER UPP NÄR MAN MÅR DÅLIGT, VEM FAN SKA DÅ GÖRA DET?? Vad har man vänner till?? En del har inte föräldrar som hjälper en, då blir vännerna ens "familj". Och när ens familj sviker, vad har man då kvar? Psykvården är oerhört inkompetent för det mesta, dom jobbar för att få pengar, inte för att försöka hjälpa. Vad finns det då kvar? Varför är det så svårt att förstå? Varför överger ni oss när vi behöver er som mest? Vi mår inte dåligt och beter oss konstigt för att vi tycker det är kul. Vi har inget val. Smärtan inom oss är för stark. Vi som har tur blir bättre undan för undan. Det tar lång tid, men sakta sakta sker det en förbättring. När man sen är redo att stå upp mot världen så är vännerna borta. Ensam är stark? Skitsnack! Ensamhet är det jävligaste som finns... Ingen känsla är värre än ångest och ensamhet. Dom v oss som inte blir bättre utan är kvar längst ner i djupet, vad ska dom göra? Vem har dom att vända sig till? Tänk efter lite innan ni vänder ryggen till. Om ni inte klarar att se någon må dåligt, fråga nån om råd, prata med varandra, FÖRSÖK! Lite hjälper långt! Snälla.