Jag vet inte varför men plötsligt har en väldig ångest kommit över mig. Jag går omkring med en obehaglig känsla hela tiden och jag vet inte hur jag ska få bort den. Och nej, det är inte bara " att rycka upp sig", för kom ihåg att detta är inte normalt gnäll, utan borderline-gnäll! Alltså nåt som står över min makt. Jag kan ju lindra den lite genom olika grejer vi lärde oss på terapin, men helt bort går den känslan aldrig. Och just nu är den kanske 6-10på skalan, i vanliga fall ligger den på en 1-2. Jag vet inte vad som händer med mig, men helt plötsligt out of now where känner jag mig ful och äcklig. Daniel förstår inte alls, han tittar bara på mig som om jag vore helt knäpp. Man riktigt ser att han undrar när männen med vita rockar ska komma och hämta hem mig till hispan. Men så illa är det lyckligtvis icke. Är bara ledsen just nu, vill inte prata med nån. Tror inte nån bryr sig ändå.

Jag fick ett ryck igår och ställde mig och gjorde muffins med både vit och mörk choklad i, och en vaniljefrostning :) Dom blev AS-goa! Babyblå och babyrosa fick dom bli, hehe. Jag är ju annars rätt kass på bakning och matlagning, men dom här blev faktiskt riktigt bra! Vi har nog ätit typ 10 stycken redan haha! Ja, jag SKA börja träna snart...

Idag har allt varit tråkigt!! Kasst väder, sjuk och gnällig kille och ingenting på tv! Suck! Till och med Jackson är deppig, han ligger bara och sover hela tiden. Det finns inget att göra!!! Jag ska övertala Daniel att se "The imaginarium of Dr. Parnassus" nu, för det verkar vara en sån där hel-knäpp och mystisk film som jag brukar älska! Sen att Johnny Depp är med i den gör ju inte saken sämre ;) Tjing!

Jag fick äntligen med Daniel till läkaren idag efter att han har snörvlat omkring i typ 1 ½ vecka och gnällt här hemma. Och självklart hade jag rätt, han har bihåleinflammation! Jävla enveten han är! Jag fattar inte varför man frivilligt går omkring och mår dåligt när det faktiskt finns hjälp att få? Killar...

Vi fick hem vår hd-box idag med typ 1 miljon onödiga (men förbannat roliga!) kanaler. Självklart har Daniel beställt typ alla sportkanaler som finns, så jag får väl boka tid för att få kolla på de program JAG vill se haha! Men nu får jag äntligen Viasat Crime!! Jag är vansinnigt intresserad av kriminologi, beteendevetenskap och allt vad det innebär. Varför vissa människor beter sig på vissa sätt och varför andra har helt andra spärrar. Så jävla gött att kunna kolla på det när jag vill!

Nu ska jag sova middag. Sen ska jag baka muffins med AS-god frosting! Hehe... Tjing!

Att jag har snattat för längesedan, av skäl jag redan berättat om, innebär det att jag aldrig nånsin mer har rätt att yttra mina åsikter om brottslighet och moraliskt förfall? Jag råkar tycka att det knappast är samma sak som att skjuta någon, eller stena någon till döds för att den personen KAN vara gravid med ditt barn? Knappast samma sak som att punda, att begå sexualbrott, hugga ihjäl någon för några ynka kronor osv osv. Ja, jag har gjort fel, men jag har också sonat mina brott och ångrar mig djupt. Samtidigt vet jag att min ångest-bubbla var så stor att jag inte kunde ha mått sämre då. Om någon snattar en chokladkaka på Ica, är det detsamma som att skjuta ihjäl någon på en nattklubb? Knappast! Och det är dessa grova brott jag uttalar mina åsikter om, inte småsaker! Så ni som gnäller, ni kan dra åt h****te, ELLER ta upp saker och ting med mig personligen! Men jag antar att det är ni för fega för. Jävla töntar... Haha!

Ni som kommenterar anonymt och fegt, ni måste väl ändå förstå att det är ruskigt lätt att ta reda på vilka ni är?? Herregud, det finns tusen sätt att spåra er, bara så ni vet ;) HA!

Ni som ger mig snälla och fina kommentarer, tack så jättemycket! Det värmer <3

Just nu är jag inne i en svacka när det gäller det mesta. Jag borde verkligen ta tag i mig själv nu och börja träna regelbundet, men jag är så jävla lat! Jag trivs ju verkligen inte just nu, så det borde inte vara så otroligt svårt för mig att gå dit!

Sen så har vi jobb/praktik-skiten som vägrar funka! Jag måste tydligen gå regelbundet till Arbetsförmedlingen för olika möten där dom ska "stötta mig" bla bla bla, men dom gör ta mig fan ingenting! Nu senast vägrade jag gå dit och bad att få ta det på telefon istället. När människan äntligen ringer så ber han om ursäkt för att han inte har skött sitt jobb, dom hade glömt mig! Sedan ber han mig att själv ringa runt och fråga om praktikplats! Men va fan ska jag med Arbetsförmedlingen till då????? Om han ERKÄNNER att dom är överflödiga, inte gör sitt jobb osv och att jag ska göra allt själv??? Jävla myndighets-fittor! Ja, jag skrev precis f-ordet!! Såpass sur är jag! Totalt meningslöst! Är det nånsin nån som har blivit hjälpt av Arbetsförmedlingen?! Ahhhgr!!!

Sedan är jag tydligen världens sämsta flickvän just nu. Inget jag gör blir rätt! Jag vet att Daniel har mycket att göra på jobbet och är superstressad just nu, men herre jesus, ta inte ut det på mig! Jag är för kall, för slarvig, för oekonomisk, jag har inget jobb (trots en fast inkomst, och nej, det är inte bidrag jag syftar på!) Jag är för gammal för att festa, jag lagar maten på fel sätt, jag städar inte tillräckligt osv osv osv. Igår fick jag kastat i ansiktet att jag inte är mogen nog för Daniel att skaffa familj med. Jävligt kul att höra! Sedan klagar han ju självklart när jag blir sur över detta! I vårt låååånga samtal igår kom vi fram till att ALLT är mitt fel i vårt förhållande! Rättvist? NEJ!
Jag gör mitt bästa!! Men hur jag än försöker förklara att jag inte mår bra, att jag inte KAN göra vissa saker som "normala" människor kan, så går det inte in. Jag förväntas vara kramgo, glad, kåt och tacksam varje kväll när Daniel kommer hem från jobbet. Detta efter en dag med ångest, depression, ensamhet, stress över allt jag borde göra osv osv. När jag inte är pigg och glad så tycker Daniel att jag är kall och konstig. Försök du leva EN MINUT i min hjärna och upplev all ångest jag lever med varje dag, så får vi se hur kåt och glad du skulle vara!!

Missförstå mig inte, jag är oerhört glad att jag har en så fin kille som Daniel, att han tar bra hand om mig ekonomiskt, noga med att vi alltid har det bästa och aldrig saknar något. Han är för det för det mesta snäll och omtänksam och är förmodligen det bästa som har hänt mig. Men han får mig ibland att känna mig som ett olydigt barn som måste tillrättavisas! Han är för fan 4 år yngre än mig!! Och ändå känns det som det gör. Suck! Och ingen av oss har nån lösning! Vad gör man då?