Här sitter jag i min jävla soffa, framför den jävla tvn och med den jävla datorn dag ut och dag in! Inte ett endaste öre att gör något för. Kan inte ens ta mig inte till stan för att träffa nån kompis! Så här ser mina dagar ut, ALLA dagar!


                                       

Jag fattar inte hur dom tänker på det där inkompetenta stället! Är det inte meningen att man ska känna sig trygg och ha deras stöd? Man går faktiskt inte frivilligt på deras ersättning! Jag råkar vara sjuk, för sjuk för att arbeta, knappast nåt jag har valt själv. Vad tycker dom att man ska göra när alla pengar från dom kommer upp till 2 månader försent?? Jo, jag ringde och pratade med idioterna och svaret blev: "du får väl söka soc-bidrag så länge då...". Ska det gå till så?? (för övrig anser inte soc att man är kvalificerad för bidrag så länge man är inskriven på Försäkringskassan! Hur FAN tänker dom?) Nu har jag inte en tanke på att söka soc, det är ingen steg jag är beredd eller villig att ta, nån jävla stolhet har jag i alla fall! Missförstå mig inte, jag ser inte ner på nån som går på soc, det är bara inte nånting jag själv skulle hamna i.

Så vad gör jag tills vidare? Och framför allt när min ersättning har gått ut? Vad händer med oss som har varit borta från arbetslivet i många år och som inte längre beviljas sjukersättning? Det är verkligen inte så lätt att "ta vilket jobb som helst", för vad man än tycker och tänker om oss, så är vi väldigt sköra. Och i fel miljö kan ett återfall vara mycket möjligt! Ingen av oss vill hamna på botten igen, men vi får inget som helst stöd från någon. Visst, att ställa sig i kassa på Mc Donalds skulle säkert funka en vecka eller två, men sen skulle stressen ta knäcken på mig och jag skulle åter igen inte orka ta mig ur sängen. Man skulle inte låta nån som har brutit benet och precis har tagit av gipset köra ett sprinterlopp eller hur? Så varför skulle vi som råkar ha psykiska åkommor tvingas och kastas in i ett arbetsliv vi inte är det minsta förberedda på? Självklart ska man inte gå på ersättning för alltid, men man bör fan få den hjälp och stöd man behöver, så länge man behöver det! Tyck inte synd om oss, men ta oss på allvar!

Både jag och Daniel får en liten hår- makeover idag. Jag får lite nya extentions med mahogny röda slingor och Daniel får ljusa slingor i sitt hår.
Det har ju tagit sin lilla tid, typ hela dagen. Så båda våra ryggar värker just nu på grund av obekväma sittställningar.
Medans vi väntar på att Daniels slingor ska bli klara så kollar vi på en av mina favoritfilmer, nämligen Batman Returns. Det är Tim Burton som har regisserat den och det är precis en sådan typ av film jag älskar!
Lite knepig med satirisk humor.
Jag kan knappt bärga mig tills hans nästa film kommer i mars.
Han har gjort en annorlunda tolkning av Alice i Underlandet, och självklart spelar Johnny Depp en av huvudrollerna!
Känner på mig att det kommer att bli en av årets bästa filmer! Det är bara att vänta några månader! =)
Här kommer några tjusiga kort på vår hår-dag =) Hej svejs.


   
 Mahogny rött =)



En liten före-bild!


Snygg va?


Nu ska vi skölja ur!


Voila!


Natti på er!

Eftersom Daniel är ledig imorgon, så passar vi på att ha en riktig myskväll med en massa godis och film.
Det blev ju inte så mycket sånt denna helgen annars, eftersom Daniel har jobbat hela tiden.
Så vi åkte till Coop och köpte en massa gott, sen vidare till Mc Donalds drive-in för två Big Mac & Co.
Jag har gått med på att se Braveheart ikväll, en film som jag avskydde första (och enda) gången jag såg den för ungefär 13 år sedan. Men ok, jag ska ge den en andra chans, det har ju trots allt gått några år och min filmsmak har ju ändrats en del. Så, film, mat och mys ikväll. Och en liten chihuahua som kelar i knäet och tigger smakbitar!

Förresten, ni har väl varit och röstat idag? Jag är ingen troende människa, men jag röstar ändå idag för att jag anser att en demokratisk rättighet är inget man ska ta för givet. Vad jag röstade på håller jag dock för mig själv.
Nu får ni ha en trevlig kväll! Hej!


Ben & Jerry glass, mums!


Mc Donalds


En maaaaassa godis!


Doritos


Chips


Titta vad mysigt =)


Hehe, Snyggve och Snyggvelina!

Hej alla!

Vill ni också ha chansen att vinna ett super snyggt fabergé-ägg fyllt med läppglans från Make up store?
Skynda att gå in på denna sidan

http://micromiss.se/2009/september/nu-ar-det-dags-for-tavling-igen-10-faberge-a.html  

så har ni chansen fram till kl 19.00 ikväll! Lycka till!

http://www.jamieofsweden.blogg.se/privat

torsdag 3 september

Hoho!

Idag skiner solen ta mig fasen, haha! Fast det är inte så där klibbigt varmt ute, vilket är otroligt skönt! Fint väder utan att man kokar sönder är det bästa! Ska strax ta och gå ut med Jackson så han får springa av sig lite.

Jag är fullständigt pank. Totalt nollställd! Det finns inte ens toapapper hemma! Djuren har mat, men inte vi. Det finns några Varma Koppen i skafferiet, men mer än så är det inte. Och pengarna kommer inte på två veckor! Känns ju så där kul faktiskt... Men så länge jag har cigg och djuren är mätta, så får det gå! Skulle egentligen ha åkt in till Solhem idag och pratat med Kristina, men fick skippa det. Vi hade en liten mini-session på telefon istället. Hon ska ordna en plats på ABC åt mig i nån sorts arbetsträningsgrupp för oss som har varit arbetslös en längre tid. Det ska bli skönt att ha något att göra några gånger i veckan medans jag letar praktik el. arbete på 25 %.

tisdag 1 september

Nu räcker det ta mig fan med detta omväxlande vädret! Jag avskyr värme om det inte finns nån sjö eller nåt hav att svalka sig i! Som det är nu så är det tropisk hetta utan vatten! Jag mår verkligen inte bra när det är så här varmt! Ge mig höst nu! Tjocka stickade tröjor och mina älskade UGG-boots.

Just nu sitter jag och kollar på Cops i väntan på The Simpsons. Älskar den serien! Skulle nog kunna kolla på alla avsnitt på raken om jag fick! Skön och satirisk humor, precis vad man behöver när man är lite lagom grinig. Sen borde det egentligen inhandlas matvaror, men orka bära dom jävla tunga kassarna! Hehe, fasen vad jag gnäller då! Måste försöka hitta på något som får upp mitt humör nu!

torsdag 13 augusti

Ju fetare jag blir, desto ensammare känner jag mig. Det är precis som om allt mitt självförtroende blir allt lägre ju fler kilon jag lägger på mig. Kanske borde det inte vara så, kanske borde man vara stolt över sin kropp och allt sånt där skitsnack, men nu är jag inte det. Jag vill bli smal! Med vilken metod som helst! Men framför allt behöver jag hjälp! Helvete vad jag hatar att jag inte kan sluta äta! Suck...

Men det är naturligtvis inte bara vikten som stör mig. Depressionen verkar komma smygande igen och jag har ingen att prata med. Ingen som varken vill eller orkar lyssna. Som vanligt känns det som om alla andra är allt för upptagna med sina egna liv för att orka ägna några minuter åt mig. För alla andra tycks livet spinna på, nya utmaningar och äventyr varje dag. Men för mig står allt still. (utom vikten som går stadigt uppåt!)

Om jag bara hade en massa pengar... Den som säger att pengar inte gör en lycklig är ta mig fan helt dum i huvudet! Tänk att när man vill kunna resa nånstans, shoppa, äta på lyxiga restauranger, åka till dyra spa... Och om man nu har viktproblem, anställ då en personlig kock och en personlig tränare! Dom där puckade kändisarna som gnäller på sin vikt vill jag ge en smäll på käften. Hur svårt kan det egentligen vara när man kan köpa sig allt jävla stöd man vill? Bara en massa tjafs för att få publicitet! Utbränd? Ok, så anlita världens bästa psykolog, ta med dig denna till en kritvit solig sandstrand i Maldiverna och vila upp med en iskall paraplydrink i din hand! Vi vanliga människor måste sitta i ett iskallt regnigt jävla land som för varje dag blir allt tråkigare och tråkigare! Fy fan...

torsdag 27 augusti

Vi har fått lära oss i DBTn att man måste acceptera saker man inte kan ändra på. Att man inte kan ändra på nån annan, bara sig själv. Men om hjärtat VÄGRAR ge upp då? Om saknaden efter någon är för stor? Jag kan helt enkelt inte få in i huvudet att en relation har gått förlorad. Det får helt enkelt inte vara så! Saknaden blir alldeles för stor för att min hjärna ska kunna processa den. Sen att jag är så in i helvete envis hjälper kanske inte heller. Jag kan inte få in i skallen att jag inte kan bli förlåten för nåt jag har gjort, att det aldrig kommer att glömmas. Alltså sitter jag ibland och fån-stirrar på telefonen i hopp om att det ska komma ett meddelande. Nåt som säger att jag är saknad. Nått tecken på att jag är önskad nånstans. Undrar hur länge jag orkar hålla ut? Innan min hjärna stänger av helt? Mitt hjärta kommer aldrig att göra det varje fall, det är det enda jag vet med all säkerhet. Jag saknar dig, jag älskar dig.

Idag har jag låtit telefonen vara på ljudlös hela dagen. Jag har rätt mycket att tänka på.

På många sätt skulle det vara väldigt skönt att byta stad, börja om på nytt utan allt skitsnack. Kunna vara anonym, slippa vara någon man inte är eller förväntas vara...  Hitta nya stammisfik, nytt gym, nya bekantskaper. Bara byta miljö,komma bort!

Speciellt från personer man bara mår dåligt av att tänka på. Önskar jag kunde vrida tillbaka tiden, ändra på vissa saker och ha kvar personer i mitt liv. Saknad. Tomt.

I övrigt har jag storstädat, tvättat och tagit hand om de små söta djuren! Lill-plutten bara växer och växer. Fast tröjan jag beställde åt honom i storlek xxs var ändå alldeles för stort för honom! Hehe, så otroligt söt

 Det blir lite mer coola kläder sen i höst plus skor också, så lillen slipper bli kall om fötterna =) Måste införskaffa en väska också att bära honom i, en riktig som är gjord för små hundar. Dyra dock! Men det löser sig säkert. Nu ska jag sova. Natti

lördag 22 augusti

Ibland har man gjort så gott man kunnat och det har inte hjälpt. Tålamod är en dygd heter det, men om inte hjärtat hänger med så är det ganska svårt att inte ge upp. Man kan inte tvinga någon till nånting, hur mycket man än vill. Så, ja, jag är frestad att ge upp. Det gör ju bara ont.

tisdag 18 augusti

När man har varit utan någon man älskar under en längre tid, hinner man bli en aning mer ödmjuk. Att inte kunna ringa när man vill prata om nåt som har hänt, eller bara för att man har haft en dålig dag, är väldigt jobbigt. En person man har haft nära sig och som sedan försvinner utan att man egentligen reder ut nånting, gör ont att handskas med. Om man sedan har tur och får tillbaka den personen så är man rädd för att förlora den igen. Får man en andra chans, så ska den chansen vara på 100 %. Man förtjänar att kunna visa att alla kan ändra sig, alla kan göra fel. Man är inte mer än människa. Det är mycket jag ångrar, många ord som sagts som jag skulle ge det mesta för att kunna ta tillbaka. Ord som har yttrats av ilska och frustration, inte sanning.

Får jag en ny chans så ska jag aldrig mer bete mig illa. Aldrig såra någon med flit, bara försöka vara den bästa personen jag kan och hoppas på att det räcker. För att inte få vara med någon man älskar är tufft. Väldigt tufft.

Jag ska visa att jag är någon folk kan förlita sig på, någon som alltid finns där. Jag kan bara hoppas och tro på att jag får den chansen.

 tisdag 11 augusti

Här kommer en rolig sminkning jag testade! Färgerna är från Make up store, mitt absoluta favoritmärke! Inte för dyrt och håller hela dagen med en "fixer" från samma märke.

Färgerna som jag till denna "Barbiesminkning" som jag kallar den,  har använt är:

"Muffin" ända upp till ögonbrynet
"Cheerleader" över ögonlocken och strax ovanför
"Pink metal" som skuggning i globen och under ögat
Till slut glittret "Rainbow" över och runt hela ögat

Till ögonbrynen har jag användt "Tri brow eyeshadow"

Mascaran är Loreal´s "Voluminous" (älskar den mascaran)

                                   

Som eyeliner har jag användt H&Ms egen och svart kajalpenna från Lancôme Ska testa lite andra också så fort jag får en bättre kamera! Sitter ju nu med min iPhone som inte har många pixlar alls. Nån som vill skänka mig en digitalkamera? Ni får en gratis hårförlängning som tack

tisdag 11 augusti

Bland alla personer jag på något sätt inte har kvar i mitt liv finns det speciellt en som jag saknar allra mest. Jag tänker ju som sagt inte skriva några namn, men om den personen läser detta av någon anledning så förstår den nog vem jag talar om.

Vi har känt varandra sedan vi var ungefär 16 år. Humor, fötterna på jorden med mycket bus och charm. Väldigt olika intressen, men på nåt sätt passade vi ändå ihop. För ett par år sedan sa vi upp bekantskapen. Vissa personer glömmer man inte. Du finns i mina tankar. Jag undrar ofta hur du mår, vad du gör. Tyvärr har du gjort väldigt klart att du inte vill ha med mig att göra. Det gör ont må du tro. Men jag kan inte tvinga dig att umgås med mig. Tycker dock att du av alla människor borde ha gett mig en chans till att visa att min sjukdom inte längre styr mig. Men du är väldigt hård och kall. Om du nån dag ändrar dig så finns jag här. Om inte annat så kan jag tipsa dig om en hyresvärd ;) Saknar och älskar dig.

 måndag 10 augusti

Det är flera personer som har skrivit till mig ang. inlägget jag gjorde om det så kallade tjejgänget igår. Folk är tydligen upprörda över det jag skrev. Mitt svar till dom är att om dom inte anser sig ha gjort något, så borde dom ju inte ta åt sig heller! Om vissa personer känner sig träffade så säger det en hel del tycker jag. Om man inte har gjort något fel så varför då tro att inlägget handlade om just den personen? Ja ja, trampade visst på en öm tå... Nu vet ni i alla fall hur jag har mått över all skit jag har fått från er. Intressant att dom brydde sig överhuvudtaget enligt min mening. Dom som blev ledsna över det jag skrev borde titta sig i spegeln och tänka på hur dom behandlade mig. Visst, det är många år sedan, men vissa saker glömmer man aldrig. Vill dock påpeka att det jag skrev naturligtvis inte gällde alla tjejerna. Men som sagt, ni vet vilka ni är. Har ni något mer att säga så föreslår jag att ni säger det till mig så kan vi tala om det i en lugn och trevlig ton.

måndag 10 augusti

Idag tänkte jag vara hemskt onyttig och käka Oreo-kakor till frulle =) Tillsammans med kaffe och en cigg så är det en väldigt bra början på dagen! Lite senare tänkte jag lägga upp bilder och info om de olika mineral smink jag har fått hem prover på nu. Det ska bli kul att testa lite nytt smink! Är dock inte så säker på att just mineral-makeup är min grej, men det märker vi! Nu ska jag väcka vovven och gå ut med honom en sväng. Hörs senare!

Jag har hittat en sida på nätet som säljer en massa coola Hello Kitty saker.
http://www.gadgetgirl.se
heter den och den tycker jag absolut att ni ska kolla in!

Dom här sakerna står högst på min önskelista!





brödrost 790 :-


 

iPhone skal 145 :-




Mysiga tofflor 295 :-




Dator 16 500 :-




Tvålpump 145 :-



Elektrisk fotvärmare med USB-kontakt 295 :-




Sänglampa 495 :-




Sovmask 75 :-


Det är inte bara Hello Kitty grejer, utan en massa andra fräna saker också för alla som är en aning prylfixerade. Här kommer i alla fall en lista på vad jag vill ha därifrån! Jag ska i alla fall idag gå in och beställa tofflorna och iPhone skalet =) Det kan ju behövas med tanke på hur jag har behandlat min iPhone hittills! Suck... Stackars min skärm! Nu ska jag göra lite thé med honung i, för jag har ont i halsen. Puss

söndag 9 augusti

Jag känner mig väldigt ofta orättvist behandlad. Det känns som om att när andra människor gör misstag blir dom genast förlåtna, men om jag gör nåt så blir jag totalt utstött och idiotförklarad för all framtid.  

För några år sedan umgicks jag med ett gäng tjejer, ca 15 st. Alla dom kände varandra sedan många år tillbaka och jag fick väl hänga med för att jag blev kompis med 2 av dom. Ett tjej-gäng som festade, åkte utomlands, shoppade, fikade och allt annat som tjejer i 18-20 års åldern gör mest. Även om jag var en aning överviktig ansågs jag nog ändå som en rätt kul tjej, busig och med mycket humor. Jag var inte hälften så poppis som dom andra, inte heller snygg eller eftertraktad. Men på nåt sätt fick jag ändå vara med på ett hörn.

Detta tjejgänget är något av det falskaste jag nånsin träffat. En tjej låg ständigt med nya killar, söp som en idiot och gjorde precis allt som hennes familj skulle ha sagt upp bekantskapen med henne om dom hade vetat. Olika killar varje helg, ibland till och med hemma hos hennes föräldrar när dom sov. En annan tjej strulade till det med en kompis pojkvän, en tjej låg med en annan tjejs sambo på fyllan flera gånger och några var otroligt slampiga och hade trekanter till höger och vänster. För att inte tala om allt skitsnack om varandra! Jag försökte alltid att hålla mig ganska neutral när detr gällde skvallret som gick. Men när det gällde supa och knulla så erkänner jag villigt att jag också gjorde sånt. Det står jag för. Även om jag inte skulle göra om det idag om jag fick det, så ångrar jag ändå ingenting. Det har varit erfarenheter i mitt liv, bra som dåliga.

Men en dag gick det ett rykte om att jag knarkade. Helt osant! Visserligen får jag nog skylla mig själv, för jag drog ett ganska dåligt skämt på fyllan om tjack. I en krets där de flesta tjejer har ett IQ som en fiskmås borde jag ha fattat att det skulle missförstås och förstoras upp 100 gånger. Helt plötsligt blev jag en paria och totalt utfryst. Rykten om att jag låg med en massa olika killar gjorde att jag helt plötsligt blev stans slampa. Dom som snackade mest var självklart just det tjejgäng som höll på exakt likadant! Enda skillnaden var att dom höll käft om sina äventyr, medans jag aldrig har förnekat nåt. Jag anser att om man gör något så ska man stå för det.

Men från att gå till att ha en massa kompisar runt omkring mig, gick jag till att vara ganska ensam med endast ett par riktiga vänner kvar. Orättvist! Jag gjorde inget som dom andra inte gjorde, men ändå fick jag all skit. Numera hälsar de flesta av dom inte ens på mig. Dom håller näsan högt i vädret och tror att dom är oerhört mycket bättre än vad jag är. Speciellt en tjej. Jag nämner inga namn, men hon vet precis vem hon är.

 Efter allt detta så föll jag allt djupare in i min depression. De vänner jag hade kvar skrämde jag bort med mina panikångest-attacker, ständigt gråtande och dåliga humör. En vän blev kvar från den tiden och hon stod vid min sida vad än andra sa. En riktig "bästis" som man hade när man var liten. Vi kollade på film, sov över hos varandra, festade, åkte utomlands ihop och hur mycket annat skoj som helst.

En dag blev hon ovän med en av sina äldsta vänner. Hon har än idag inte sagt vad som hände, men tydligen var det nog nåt rätt allvarligt, för dom förblev ovänner i ungefär 1 ½ år. Men helt plötsligt släpptes den tjejen in igen och det var som om ingenting hade hänt. Jag umgick också med den tjejen lite grann och tyckte bra om henne! Humor men ändå fötterna på jorden. Sedan strax efter det gick jag och min dåvarande pojkvän isär. Jag grät nonstop, var självdestruktiv och allmänt hysterisk. Jag kunde knappt ta mig ur sängen annat än för att gå på toaletten. Den ångesten jag kände då önskar jag inte min värsta ovän. Jag kunde inte sluta gråta. Jag tänkte på mitt ex varje sekund. Jag saknade honom något enormt.

 Sedan blev det värre när han blev ihop med en ny tjej. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle dö av sorg. Att mitt hjärta skulle sluta slå. När man är så nere, är det väldigt svårt att tänka på nån annan än sig själv. Det är inget man gör med mening, varken kropp eller hjärna funkar som det ska. Tydligen ansåg min "bästis" att jag var egosistisk, självisk och en allmän f*tta. Hon började dra sig allt mer ifrån mig, men vägrade erkänna att jag hade gjort nånting. Hon kom med en massa tomma förklaringar som inte förklarade någonting.

Sakta men säkert repade jag mig efter mitt bryt med exet, men vid det laget hade min kompis gått vidare och börjat umgås intensivt med en annan tjej. Jag kände mig fruktansvärt utanför och förvirrad. På samma gång bröt jag med mina föräldrar, började i terapi och fick tillbaka mina ätstörningar. Inte undra på att det blev för mycket för mig! Jag svalde alla piller jag hade hemma och sköljde ner dom med en flaska vodka. Sedan vaknade jag nästa morgon och insåg vad jag höll på med. Jag såg till att få hjälp och steg för steg mådde jag lite bättre. Men min "bästis" höll fortfarande avståndet. Det tog ungefär 8-9 månader innan hon äntligen klämde fram vad det var. Jag anser inte att jag gjorde något fel mot henne, jag var tvungen att koncentrera mig på mig själv, att orka leva. Detta straffas jag för varje dag. Tydligen är det så att psykiska sjukdomar inte är lika allvarliga som fysiska. Så är det alltid. Folk kan helt enkelt inte förstå. Missförstå mig inte nu, jag har fullt medlidande för dom med fysiska sjukdomar och önskar verkligen att jag kunde ha gjort nåt för att folk ska må bra och vara lyckliga. Jag avskyr att se mina vänner må dåligt! Men jag trodde att jag gjorde så gott jag kunde. Tydligen gjorde jag inte det. Nu är jag avskydd av alla för att jag inte brydde mig tillräckligt. Folk som jag inte har gjort ett skit är sura på mig. Jag förstår ingenting. Varför blir alla andra förlåtna utom jag?

onsdag 5 augusti

Nu har jag långt hår igen. Jag övertalade Daniel att hjälpa mig att sätta i hår på mig, hehe. Han var riktigt duktig på det måste jag säga! Enda problemet är att allt hår inte är i samma färg, så det blir till att gå ner till Hemköp och köpa svart hårfärg. Efter mycket om och men och många många olika hårfärger så har jag till slut bestämt mig för att vara mörkhårig igen. Har ju trots allt varit det så länge, och det är det jag känner mig mest bekväm med. Jag ska ta lite kort och lägga upp sen, så ni får se hur det blev. Nu ska jag fundera på vad det blir till middag. Hörs senare. Hej!

Sitter och dricker lite kaffe och röker en cigarett. Jag har faktiskt funderat på att sluta röka, men om jag ska börja banta nu samtidigt så kanske det inte är världens bästa timing. Däremot ska jag skära ner! Daniel får hjälpa mig att gömma ciggen, och bara ge mig 8 cigg om dagen. Det måste ju funka? Så länge jag får min morgoncigg, efter mat och när jag har druckit kaffe så ska det nog ge sig. Men är jag extra sur (mer än vanligt alltså, hehe) så vet ni varför. Var lite goa mot mig så lovar jag att inte bita er!

Nu har jag laddat ner alla säsonger med "Frasier" också. Det ska bli kul att ha något att se på som inte tar slut så fort. Jag har redan sett "Alla älskar Raymond", "Vänner", "Sex and the City", "Gilmore Girls" fler gånger jag kan räkna. När man kan varenda replik av varje avsnitt så kanske man kan fundera på att börja i terapi igen, haha! Men som sagt, trygghet... Är redan inne på fjärde säsongen av "Frasier". Det går fort må jag säga. Men när (OM) jag nån gång får nåt att göra på dagarna så blir det betydligt mindre tv-tittande.

Så himla synd att jag inte kan vara på Jessicas studio längre... Det var nog det roligaste jag har gjort. Kul att träffa en massa folk, hjälpa till utan att ha allt för mycket ansvar. Helt perfekt! Och när jag väl håller mig sysselsatt, så äter jag även mindre. Nån där ute som har en praktikplats åt mig på nån tatueringsstudio eller liknande? Hade jag bara haft tillräckligt med pengar så hade jag öppnat egen studio. Det är ju också målet en vacker dag. En egen studio med tattoos, piercing, naglar, make up och hårförlängning. Jag har redan tänkt ut hur den ska se ut, vad den ska heta osv. Undrar om det kommer dröja många år innan den drömmen kan förverkligas?

 tisdag 4 augusti

Ok här kommer en hyllning till dom absolut snyggaste tjejerna i världen! Det är min högsta önskan att se ut som dom. Vissa med klassisk skönhet, andra med sensuell utstrålning och utvikskroppar. Ja, jag vet att jag pratar mycket om ytlighet och att jag avskyr det, men tyvärr får jag nog lov att erkänna en viss dubbelmoral hos mig.

1.       Sharon Stone

2.       Jamie Presely

3.       Angelina Jolie

4.       Megan Fox

                     
           
                                             

 Så jävla snygga! Undrar vad dom äter och hur dom tränar för att se ut så! Säkerligen hårt arbete, det är jag säker på. Men dom har ju också en sjuhelsikes motivation till att orka hålla upp ett sådant utseende. Hade jag kunnat leva på mitt utseende så hade jag med glädje gett upp all den mat jag trycker i mig varja dag!

Måndag 3 Augusti - 09

Idag har varit en sådan där supertråkig och deppig dag. Och ni som känner mig vet vad jag menar när jag säger deppig. Ni vet, inget känns riktigt rätt men man kan inte sätta fingret på vad det är. Fast ska jag vara helt ärlig, så beror det till största delen på att jag är fet. Så många gånger jag har önskat mig att bli sjuk i kanske 1-2 månader och gå ner en massa massa i vikt. Ingen allvarlig sjukdom, bara såpass att jag blir väldigt smal. Det har till och med gått så långt vissa gånger att jag nästan, bara nästan, har önskat mig att få anorexia. Ja, jag vet att det är en hemsk tanke! Jag vet att det är en mycket allvarlig sjukdom som förstör många liv, inte minst familjen för den drabbade. Men då kanske ni förstår hur gärna jag vill bli smal. Hur sjukt mitt tankesätt är.

 Egentligen är det kanske inte någon mening med att skriva om det, för jag vet att ingen förstår. En massa meningslösa tomma ord om att jag är fin som jag är, att jag inte ska bry mig om vad andra människor säger bla bla bla... Bara var tysta istället, förödmjuka mig inte genom att säga nåt bara för att vara snälla eller för att ni tycker synd om mig... Jag är vuxen, jag tål sanningen... Men bara när jag ber om den! Inga onödiga kommentarer tack!   

Ok, nu har jag klagat klart om det för idag. Snart dags att gå upp och lägga sig. Sova bort några tråkiga timmar av denna helvetes sommaren. Tjo...

Söndag 2 Augusti - 09

Ibland blir jag väldigt trött på människor. Varför är man elak utan orsak? Varför vill man göra någon ledsen? Det skrämde mig måste jag säga, det var många många år sedan jag reagerade så. Det mesta är ju under kontroll nu, men mina matproblem verkar bara bli värre. Ingen tycks ju ta mig på allvar heller, så åter igen finner jag mig i en situation där jag måste skrika högt för att nån ska lyssna. Fast denna gången handlar det ju inte om psykisk ohälsa. Inte direkt varje fall. Men ätstörningar i kombination med stormiga relationer som kulminerar på samma kväll är väldigt mycket att ta in. Att ständigt bli straffad för något, vad det än må vara är ansträngande. Vissa som har ätstörningar straffar sig själva genom att inte äta, eftersom dom känner att det ger dom någon sorts form av kontroll i ett annars rörigt liv. Jag straffar mig själv genom att äta ännu mer. Det är ju det som jag mår sämst av, det här med vikten. Men däremot gör jag inte för att behålla nån kontroll av något slag. Undrar varför?

Tisdag 28 Juli - 09

Jag förstår inte vad man betalar tv-license för egentligen när det bara går repriser av flera år gamla serier hela tiden! Tror dom som äger kanalerna att vi tycker det är kul att se Knightrider, Smallville, Xena och alla andra skitprogram om och om och om igen? Jag menar, ETT avsnitt med David Hasselhoff är mer än tillräckligt för att man vilja spy! Sedan tvingas man se hans muppiga fejja så fort man sätter på tvn! Man hinner inte ens byta kanal för fasen! SUCK! Tacka

vet jag mina älskade filmer och tv-serier jag har på dvd och datorn! Serier som "Vänner", Sex and the City", "Frasier" är underbart att kolla på gång på gång på gång utan att jag tröttnar. Alla undrar hur jag orkar, men det är väldigt skönt att titta på nåt som jag har sett flera gånger innan. Hur knepigt det än låter, så ger det mig en viss sorts trygghet. Skönt att höra bekanta röster runt omkring en.

Japp, så får det bli... Tills jag har gått ner till den vikt jag vill så stannar jag inne och gömmer mig. Viktväktarna och ut med Jackson bara, men annars indoors med lilla mig!

                                          

Måndag 27 Juli - 09

Jag har tänkt en hel del den sista tiden, funderat på hur mycket av allt som hänt är mitt eget fel, eller pga hur jag har mått psykiskt.

Många personer i mitt liv har försvunnit på ett eller ett annat sätt. Vissa har jag sagt upp bekantskapen med, andra med mig. Dessutom har det funnits en hel del knepiga rykten om mig, som i den här stan alltid blir uppförstorade ungefär tusen gånger. Det värsta är att folk tycks aldrig glömma eller förlåta. I alla fall när det gäller mig. Andra personer verkar kunna göra det mesta, och blir ändå förlåta. Varför har då folk så svårt att glömma saker jag gjort eller sagt? Oftast ångrar jag mig eller så har jag inte menat det så som folk har tagit det. Jag är ingen dålig människa, bara någon som har varit sjuk i många år och som inte har vetat hur jag ska hantera olika situationer. 

Jag har alltid haft stormiga relationer till andra människor, främst då till mina kompisar. Super-bästisar ena dagen, ovänner nästa dag. 
Populär ena stunden, mobbad i nästa. Inte hjälpte det att jag började tröstäta i sexan och gick upp ganska mycket i vikt. Visserligen har jag alltid haft vänner, men det har alltid mer eller mindre känts som om jag var ett andra hands val. Någon man blev trött på efter ett tag. Nu i efterhand förstår jag att det inte kan ha varit lätt att vara kompis med någon som skiftar i humör och är osäker hela tiden. Osäker men med skinn på näsan. Ingen rolig kombination alls när man är liten, och inte heller som vuxen. 

De flesta av mina barndomskompisar umgås fortfarande med varandra, likaså de som träffades i högstadiet eller gymnasiet. Det tycks bara vara jag som inte har det så. De kompisar jag har nu är inte många och jag låter dom heller inte komma mig speciellt nära. Antar att jag försöker skydda mig från att bli sårad och lämnad igen.

Jag har lärt mig genom åren att man egentligen bara har sig själv att förlita sig på i slutändan. Tyvärr blir man ganska cynisk efter att ha blivit illa behandlad utav de flesta myndigheter och sjukvård. Ingen tror en när man säger att man mår dåligt i själen, det är ju inget som syns
utanpå och heller inte något som kan fixas med penicillin.

Men tro mig när jag säger att jag väldigt sällan menar nåt illa. Det sista jag vill är att såra folk. Jag vill bara själv inte bli sårad igen. Kanske har jag även ärvt en hel del av pappa. Lite inåtvänd, kall emellanåt och extremt envis med ett inslag av en "jag-vet-bäst"attityd.

Det jag egentligen ville säga innan jag kom av mig och började babbla om andra saker, är att jag saknar mina gamla vänner och jag önskar innerligt att jag hade kunnat behålla dem. Att dom kunde förlåta mig för all skit jag har utsatt dom genom åren. Det värsta jag vet är ju att vara ensam och som det är nu så har jag inte många vänner kvar.

Nu vill jag vara klar med att jag inte längre lider av detta så som jag gjorde för några år sedan. Som jag skrev innan, så klarar jag mig ypperligt själv. Ångest och depression kommer visserligen alltid att ligga latent hos mig, men för tillfället mår jag bra (peppar peppar, ta i trä!). Önskar bara ibland att jag kunde ha normala relationer till andra människor.Jag hade gärna velat gå ett år till i DBT, men två år på raken är max. Så är det! Sen antas man vara frisk och klar att möta världen. Men så länge jag bor kvar i den här staden och omges av samma ytliga och skvallrande dömande människor, så vet jag inte om jag kommer bli så värst tillfreds med mig själv. Speciellt så länge ätstörningarna finns kvar. Nog tjatat om detta för den här gången. Förlåt till er alla varje fall, jag kommer alltid att älska er.

Torsdag 16 Juli - 09

Idag går det inte i många knop kan jag lova! Jag var ju hos Mari igår och det blev en aning senare än planerat. Tror jag var hemma först vid 4-tiden. Sen vaknade jag runt 7 och kunde inte somna om, så det var bara att gå upp. Om inte annat så för att gå ut med lillen.

Klantig som jag är så tappade jag självklart min iPhone i gatan igår, så hela den förbannade skärmen sprack. Den ser nu ut så som en buss-kurs ruta ser ut efter att någon har kastat en stor sten på den. Jättekul, nu blir det 500 kr extra i utgift denna månaden bara för att byta ut skiten! Suck, onödigt! Men det är ju bara så himla typiskt mig! 

Som tur är så funkar i alla fall touch-screenen på den, så jag kan fortfarande använda den! Jag kan lova att jag hade varit irriterad annars!

Mina ögonlock är väldigt tunga just nu, det ska bli väldigt skönt att lägga sig och sova om en stund! Och så har jag lilleplutten jämte mitt huvud, myspys om natten minsann =) Nu ska jag göra några mackor. Natti på er!

Tisdag 14 Juli - 09

Hej! Just nu sitter jag och väntar på att en chokladpudding ska stelna i kylen. Självklart blir det vispad grädde till! Mums! Lill-plutten fick slicka av visparna, så nu sitter han här jämte mig och har grädde på hela nosen! Hehe, hur söt som helst.

Det har väl inte hänt då mycket idag, var och åt lunch med Emily och var en sväng på Knalleland, men förutom det så har jag bara tagit det lugnt idag. Försökte sova middag några timmar, men det var äckligt varmt uppe i sovrummet så jag fick ge upp efter en stund. Grinig som fasen var jag sen, men det hoppas jag att chokladpuddingen ska råda bot på.

Mitt projekt för imorgon är att fixa i ordning allt löshår jag har hemma som ligger i en enda stor röra i byrålådorna. Egentligen borde jag ha bättre ordning på alla saker hemma, men det är nog en viss gen i min kropp som älskar att stöka ner!

Nu ska jag ta ut puddingen ur kylen och sätta mig och kolla på "Perfect Stranger". Hej!