Jag har nog aldrig känt mig så ensam som jag gör just nu. Panikångest varje dag, varje minut. Inget jag gör verkar hjälpa, det känns bara som om jag sjunker djupare och djupare. Torgskräck, ätstörningar, hjärtklappning och illamående. Allt på en gång. Mitt liv är helt utan mening och det finns inget som kan göra mig glad. Jag gråter mig till sömns varje kväll, vaknar genomsvettig av mardrömmar. Jag orkar ingenting. Disken hopar sig, tvätthögen växer och det enda jag klarar av är att ligga under en filt framför tvn och röka. Allt är bara en svart slöja framför mina ögon och mitt hjärta och själ är så fruktansvärt trasigt. Allting gör så ont, till och med att andas smärtar. Varje morgon längtar jag till natten så att jag får sova bort åtminstone några timmars ångest och hopplöshet. Jag är ledsen hela tiden. Det finns ingen trygghet, ingen som finns där och älskar mig. Ingen som håller om mig, stryker mitt hår och lovar att allt kommer att bli bra igen. Jag är bara ensam.