Nu känner jag att det är dags att börja blogga lite grann så smått. Har varken haft tid eller lust det senaste, men nu känns det som om krafterna är på väg tillbaka :) Kan ju också bero på att vågen visade 2 kg mindre än förra veckan! Och mindre ska det bli! Jag och Michélle ska börja nu den 27 april med en djävulsk diet och hård träning, så då jävlar! 55 kg är målvikten. Dock säger jag inte vad jag väger nu. Jag skäms för mycket! Men i rättvisans namn så är det inte mitt fel att jag har gått upp såpass mycket som jag har! Nej, det är faktiskt sant! Efter det att jag slutade med alla mediciner och samtidigt skar ner på rökningen, så sa det bara pang! Självklart äter jag inte nyttigt alls, men när maten är en av få saker som frigör endorfiner (må-bra-känsla) så är det äckligt svårt att sluta vräka i sig. Bantning är nåt av det svåraste som finns! Speciellt när det ligger en ätstörning i botten, i mitt fall bulimi. Jag har bett Daniel att inte köpa hem onyttigheter nu när vi ska börja, men han gnäller att han måste få kunna äta vad han vill. Ja, ok men inte i närheten av mig! Gaaahhhh! Har sjukt dålig karaktär när det gäller dieter! Ja ja nu ska jag avsluta för idag. Jag lägger ut några foton på makeups, så får vi se vad ni tycker om dom! Ha det!

Tack vare att jag har mått som jag har mått så har jag lyckats bli av med en hel del kompisar genom åren. Ni kommer aldrig förstå hur mycket jag önskar att jag kunde ta tillbaka en stor del av vad som har hänt. Jag saknar er, oerhört mycket. Men nu är det försent. Alla är trötta och rädda för mig. Hur upplysta än folk anser sig vara, så kommer psykisk sjukdom ALLTID att vara nåt FULT och konstigt. Något man antingen hittar på, eller också borde man sitta inlåst med tvångströja på hispan. För visst är det så ni tycker? Att vi bara inbillar oss eller ljuger om hur dåligt vi mår, för att få uppmärksamhet eller för att slippa jobba. Så jävla fel ni har... Vi går igenom ett helvete och INGEN FÖRSTÅR OSS! Vissa av mina vänner har uttryckligen sagt att dom är rädda för mig när jag mår dåligt och att dom inte orkar vara där för mig. Men då undrar jag: OM INTE ENS VÄNNER STÄLLER UPP NÄR MAN MÅR DÅLIGT, VEM FAN SKA DÅ GÖRA DET?? Vad har man vänner till?? En del har inte föräldrar som hjälper en, då blir vännerna ens "familj". Och när ens familj sviker, vad har man då kvar? Psykvården är oerhört inkompetent för det mesta, dom jobbar för att få pengar, inte för att försöka hjälpa. Vad finns det då kvar? Varför är det så svårt att förstå? Varför överger ni oss när vi behöver er som mest? Vi mår inte dåligt och beter oss konstigt för att vi tycker det är kul. Vi har inget val. Smärtan inom oss är för stark. Vi som har tur blir bättre undan för undan. Det tar lång tid, men sakta sakta sker det en förbättring. När man sen är redo att stå upp mot världen så är vännerna borta. Ensam är stark? Skitsnack! Ensamhet är det jävligaste som finns... Ingen känsla är värre än ångest och ensamhet. Dom v oss som inte blir bättre utan är kvar längst ner i djupet, vad ska dom göra? Vem har dom att vända sig till? Tänk efter lite innan ni vänder ryggen till. Om ni inte klarar att se någon må dåligt, fråga nån om råd, prata med varandra, FÖRSÖK! Lite hjälper långt! Snälla.

Tyck synd om mig, snälla! Feber, halsont, huvudvärk... Snoret rinner i ena näsborren medans andra är helt igentäppt! Hade verkligen velat ha Daniel hemma idag så han kunde pyssla om mig. Men han måste ju till jobbet. Så jag ligger här själv, ensam och ynklig :-( Så ni kan väl åtminstonde gå in och regga er på gratismakeup.se och hjälpa mig att vinna aktivitetstävlingen så jag får ett presentkort på t.ex. Åhléns, H&M eller Kick´s! Om ni blir medlemmar så kan ju ni också vara med och tävla! Det kostar INGENTING, jag lovar! Klicka på den här länken och bli medlemmar nu oki? :-) Så kanske jag känner mig lite friskare sen!  

                        

                                


Kram på er så länge!