Jag orkade som sagt inte mer, så jag gick och tog en kortison spruta mot min allergi. En spruta ska tydligen inte vara farligt, men tar man dom regelbundet så kan skelettet kalkas ur. Gjorde inte alls ont att ta den, tjejen på vårdcentralen va jätte gullig och mild. Inga biverkningar heller thank god! Det fick jag ju inte när jag tog svin-vaccinet heller! Oerhört skönt tycker jag att slippa sånt!

I går kväll när jag stod och borstade tänderna framför spegeln i badrummet, så upptäckte jag plötsligt att mitt födelsemärke på axeln blödde! Panik!! Eftersom jag lider av hypokondri (ja, det är faktiskt sant, ingen grej man bara skojar om!) så är jag nu övertygad om att det är maligt melanom, alltså cancer. Ringde sjukvårdsupplysningen och berättade hur orolig jag var, men sjuksköterskan tyckte att jag oroade mig i onödan, att jag säkert bara råkat komma åt det och rivit upp ett litet sår. Men sånt tycker jag är så fel! Hudcancer är något som man ska ta på fullaste allvar, och det är fan så mycket bättre att springa en gång för mycket än en gång för lite till läkaren! Undrar hur många liv som hade kunnat räddas om man bara hade gått DIREKT till läkaren när man tror sig ha nåt symtom? Inte bara skaka av sig det och tro att det är ofarligt! Om det nu visar sig inte vara nåt, så är det en enorm lättnad att veta! Inte bara gå själv hemma och tänka sönder sig själv! Jag skiter i om folk tycker jag är jobbig, jag tänker gå så ofta jag behöver till läkaren! Jag betalar faktiskt deras lön genom att gå dit, så egentligen ska dom bara hålla käft och ge mig en ordentlig undersökning! Så jag tjatade mig till en tid imorgon kl.09.00. Oavsett, så vill jag ta bort alla större födelsemärken jag har. Så slipper jag bli hysterisk varje gång jag tycker mig se att dom har ändrat färg, form osv.  Men tänk om det är cancer? Hur stor chans har man att överleva? Jag satt och läste en blogg i natt som heter "Sabinas kamp" och handlar om just en ung tjej som får hudcancer och hennes kamp för att bli frisk. Dock slutade den bloggen inte lyckligt. Hon gick bort förra året efter 3 års kämpande. Kvar lämnade hon sina små barn, man och övrig familj. Så oerhört sorgligt! Jag har ju i alla fall inga barn som behöver mig. Jag vill skänka en varm tanke till Sabinas nära och kära, hoppas ni har det i alla fall hyfsat och har mycket stöd från varandra!

Nu ska jag googla allt jag kan om födelsemärken och hudcancer. Jag vet, det är inte bra att göra så, men jag blir tokig om jag bara sitter här!! Hej hej på er!