Att tillbringa julen med en släkt som inte är min, och som dessutom avskyr mig är verkligen inte speciellt kul. Vi gjorde såklart alla vårt bästa för att vara goda vänner, men egentligen vet vi ju alla om att vi aldrig kommer att tycka speciellt mycket om varandra. Men för Daniels skull så upför vi oss som mogna vuxna människor. Ingen förstår hur äckligt mycket jag spände mig under hela julen. Jag gick omkring med en ständig klump i magen, kände mig helt fel och i vägen. Jag kunde inte ens gå undan nån timme eller så, för det hade verkat oförskämt. Och sen när man kommer hem så känns allt väldigt meningslöst. Samma sak dag ut och dag in. Dricka kaffe, gå ut med Jackson, dricka mer kaffe, städa, sova middag, gå ut med Jackson, glo på tv, vänta på att Daniel ska komma hem från jobbet. Det finns så mycket jag skulle vilja göra, men för det första så har jag inte kompisar i Göteborg och för det andra har jag inte någon i mitt liv som har det allra minsta gemensamma intressen som mig. Och jag är alldeles för osäker och folkskygg för att börja med något ensam. Det har jag prövat ett par gånger, men varje gång mår jag illa och får ångest. Det finns en hel del kursböcker och annat från grejer jag har påbörjat men inte fortsatt med. Väldigt synd! Kort sagt, jag känner mig ensam och värdelös.