Måndag 3 Augusti - 09

Idag har varit en sådan där supertråkig och deppig dag. Och ni som känner mig vet vad jag menar när jag säger deppig. Ni vet, inget känns riktigt rätt men man kan inte sätta fingret på vad det är. Fast ska jag vara helt ärlig, så beror det till största delen på att jag är fet. Så många gånger jag har önskat mig att bli sjuk i kanske 1-2 månader och gå ner en massa massa i vikt. Ingen allvarlig sjukdom, bara såpass att jag blir väldigt smal. Det har till och med gått så långt vissa gånger att jag nästan, bara nästan, har önskat mig att få anorexia. Ja, jag vet att det är en hemsk tanke! Jag vet att det är en mycket allvarlig sjukdom som förstör många liv, inte minst familjen för den drabbade. Men då kanske ni förstår hur gärna jag vill bli smal. Hur sjukt mitt tankesätt är.

 Egentligen är det kanske inte någon mening med att skriva om det, för jag vet att ingen förstår. En massa meningslösa tomma ord om att jag är fin som jag är, att jag inte ska bry mig om vad andra människor säger bla bla bla... Bara var tysta istället, förödmjuka mig inte genom att säga nåt bara för att vara snälla eller för att ni tycker synd om mig... Jag är vuxen, jag tål sanningen... Men bara när jag ber om den! Inga onödiga kommentarer tack!   

Ok, nu har jag klagat klart om det för idag. Snart dags att gå upp och lägga sig. Sova bort några tråkiga timmar av denna helvetes sommaren. Tjo...

Söndag 2 Augusti - 09

Ibland blir jag väldigt trött på människor. Varför är man elak utan orsak? Varför vill man göra någon ledsen? Det skrämde mig måste jag säga, det var många många år sedan jag reagerade så. Det mesta är ju under kontroll nu, men mina matproblem verkar bara bli värre. Ingen tycks ju ta mig på allvar heller, så åter igen finner jag mig i en situation där jag måste skrika högt för att nån ska lyssna. Fast denna gången handlar det ju inte om psykisk ohälsa. Inte direkt varje fall. Men ätstörningar i kombination med stormiga relationer som kulminerar på samma kväll är väldigt mycket att ta in. Att ständigt bli straffad för något, vad det än må vara är ansträngande. Vissa som har ätstörningar straffar sig själva genom att inte äta, eftersom dom känner att det ger dom någon sorts form av kontroll i ett annars rörigt liv. Jag straffar mig själv genom att äta ännu mer. Det är ju det som jag mår sämst av, det här med vikten. Men däremot gör jag inte för att behålla nån kontroll av något slag. Undrar varför?

Tisdag 28 Juli - 09

Jag förstår inte vad man betalar tv-license för egentligen när det bara går repriser av flera år gamla serier hela tiden! Tror dom som äger kanalerna att vi tycker det är kul att se Knightrider, Smallville, Xena och alla andra skitprogram om och om och om igen? Jag menar, ETT avsnitt med David Hasselhoff är mer än tillräckligt för att man vilja spy! Sedan tvingas man se hans muppiga fejja så fort man sätter på tvn! Man hinner inte ens byta kanal för fasen! SUCK! Tacka

vet jag mina älskade filmer och tv-serier jag har på dvd och datorn! Serier som "Vänner", Sex and the City", "Frasier" är underbart att kolla på gång på gång på gång utan att jag tröttnar. Alla undrar hur jag orkar, men det är väldigt skönt att titta på nåt som jag har sett flera gånger innan. Hur knepigt det än låter, så ger det mig en viss sorts trygghet. Skönt att höra bekanta röster runt omkring en.

Japp, så får det bli... Tills jag har gått ner till den vikt jag vill så stannar jag inne och gömmer mig. Viktväktarna och ut med Jackson bara, men annars indoors med lilla mig!

                                          

Måndag 27 Juli - 09

Jag har tänkt en hel del den sista tiden, funderat på hur mycket av allt som hänt är mitt eget fel, eller pga hur jag har mått psykiskt.

Många personer i mitt liv har försvunnit på ett eller ett annat sätt. Vissa har jag sagt upp bekantskapen med, andra med mig. Dessutom har det funnits en hel del knepiga rykten om mig, som i den här stan alltid blir uppförstorade ungefär tusen gånger. Det värsta är att folk tycks aldrig glömma eller förlåta. I alla fall när det gäller mig. Andra personer verkar kunna göra det mesta, och blir ändå förlåta. Varför har då folk så svårt att glömma saker jag gjort eller sagt? Oftast ångrar jag mig eller så har jag inte menat det så som folk har tagit det. Jag är ingen dålig människa, bara någon som har varit sjuk i många år och som inte har vetat hur jag ska hantera olika situationer. 

Jag har alltid haft stormiga relationer till andra människor, främst då till mina kompisar. Super-bästisar ena dagen, ovänner nästa dag. 
Populär ena stunden, mobbad i nästa. Inte hjälpte det att jag började tröstäta i sexan och gick upp ganska mycket i vikt. Visserligen har jag alltid haft vänner, men det har alltid mer eller mindre känts som om jag var ett andra hands val. Någon man blev trött på efter ett tag. Nu i efterhand förstår jag att det inte kan ha varit lätt att vara kompis med någon som skiftar i humör och är osäker hela tiden. Osäker men med skinn på näsan. Ingen rolig kombination alls när man är liten, och inte heller som vuxen. 

De flesta av mina barndomskompisar umgås fortfarande med varandra, likaså de som träffades i högstadiet eller gymnasiet. Det tycks bara vara jag som inte har det så. De kompisar jag har nu är inte många och jag låter dom heller inte komma mig speciellt nära. Antar att jag försöker skydda mig från att bli sårad och lämnad igen.

Jag har lärt mig genom åren att man egentligen bara har sig själv att förlita sig på i slutändan. Tyvärr blir man ganska cynisk efter att ha blivit illa behandlad utav de flesta myndigheter och sjukvård. Ingen tror en när man säger att man mår dåligt i själen, det är ju inget som syns
utanpå och heller inte något som kan fixas med penicillin.

Men tro mig när jag säger att jag väldigt sällan menar nåt illa. Det sista jag vill är att såra folk. Jag vill bara själv inte bli sårad igen. Kanske har jag även ärvt en hel del av pappa. Lite inåtvänd, kall emellanåt och extremt envis med ett inslag av en "jag-vet-bäst"attityd.

Det jag egentligen ville säga innan jag kom av mig och började babbla om andra saker, är att jag saknar mina gamla vänner och jag önskar innerligt att jag hade kunnat behålla dem. Att dom kunde förlåta mig för all skit jag har utsatt dom genom åren. Det värsta jag vet är ju att vara ensam och som det är nu så har jag inte många vänner kvar.

Nu vill jag vara klar med att jag inte längre lider av detta så som jag gjorde för några år sedan. Som jag skrev innan, så klarar jag mig ypperligt själv. Ångest och depression kommer visserligen alltid att ligga latent hos mig, men för tillfället mår jag bra (peppar peppar, ta i trä!). Önskar bara ibland att jag kunde ha normala relationer till andra människor.Jag hade gärna velat gå ett år till i DBT, men två år på raken är max. Så är det! Sen antas man vara frisk och klar att möta världen. Men så länge jag bor kvar i den här staden och omges av samma ytliga och skvallrande dömande människor, så vet jag inte om jag kommer bli så värst tillfreds med mig själv. Speciellt så länge ätstörningarna finns kvar. Nog tjatat om detta för den här gången. Förlåt till er alla varje fall, jag kommer alltid att älska er.

Torsdag 16 Juli - 09

Idag går det inte i många knop kan jag lova! Jag var ju hos Mari igår och det blev en aning senare än planerat. Tror jag var hemma först vid 4-tiden. Sen vaknade jag runt 7 och kunde inte somna om, så det var bara att gå upp. Om inte annat så för att gå ut med lillen.

Klantig som jag är så tappade jag självklart min iPhone i gatan igår, så hela den förbannade skärmen sprack. Den ser nu ut så som en buss-kurs ruta ser ut efter att någon har kastat en stor sten på den. Jättekul, nu blir det 500 kr extra i utgift denna månaden bara för att byta ut skiten! Suck, onödigt! Men det är ju bara så himla typiskt mig! 

Som tur är så funkar i alla fall touch-screenen på den, så jag kan fortfarande använda den! Jag kan lova att jag hade varit irriterad annars!

Mina ögonlock är väldigt tunga just nu, det ska bli väldigt skönt att lägga sig och sova om en stund! Och så har jag lilleplutten jämte mitt huvud, myspys om natten minsann =) Nu ska jag göra några mackor. Natti på er!

Tisdag 14 Juli - 09

Hej! Just nu sitter jag och väntar på att en chokladpudding ska stelna i kylen. Självklart blir det vispad grädde till! Mums! Lill-plutten fick slicka av visparna, så nu sitter han här jämte mig och har grädde på hela nosen! Hehe, hur söt som helst.

Det har väl inte hänt då mycket idag, var och åt lunch med Emily och var en sväng på Knalleland, men förutom det så har jag bara tagit det lugnt idag. Försökte sova middag några timmar, men det var äckligt varmt uppe i sovrummet så jag fick ge upp efter en stund. Grinig som fasen var jag sen, men det hoppas jag att chokladpuddingen ska råda bot på.

Mitt projekt för imorgon är att fixa i ordning allt löshår jag har hemma som ligger i en enda stor röra i byrålådorna. Egentligen borde jag ha bättre ordning på alla saker hemma, men det är nog en viss gen i min kropp som älskar att stöka ner!

Nu ska jag ta ut puddingen ur kylen och sätta mig och kolla på "Perfect Stranger". Hej!