Måndag 27 Juli - 09

Jag har tänkt en hel del den sista tiden, funderat på hur mycket av allt som hänt är mitt eget fel, eller pga hur jag har mått psykiskt.

Många personer i mitt liv har försvunnit på ett eller ett annat sätt. Vissa har jag sagt upp bekantskapen med, andra med mig. Dessutom har det funnits en hel del knepiga rykten om mig, som i den här stan alltid blir uppförstorade ungefär tusen gånger. Det värsta är att folk tycks aldrig glömma eller förlåta. I alla fall när det gäller mig. Andra personer verkar kunna göra det mesta, och blir ändå förlåta. Varför har då folk så svårt att glömma saker jag gjort eller sagt? Oftast ångrar jag mig eller så har jag inte menat det så som folk har tagit det. Jag är ingen dålig människa, bara någon som har varit sjuk i många år och som inte har vetat hur jag ska hantera olika situationer. 

Jag har alltid haft stormiga relationer till andra människor, främst då till mina kompisar. Super-bästisar ena dagen, ovänner nästa dag. 
Populär ena stunden, mobbad i nästa. Inte hjälpte det att jag började tröstäta i sexan och gick upp ganska mycket i vikt. Visserligen har jag alltid haft vänner, men det har alltid mer eller mindre känts som om jag var ett andra hands val. Någon man blev trött på efter ett tag. Nu i efterhand förstår jag att det inte kan ha varit lätt att vara kompis med någon som skiftar i humör och är osäker hela tiden. Osäker men med skinn på näsan. Ingen rolig kombination alls när man är liten, och inte heller som vuxen. 

De flesta av mina barndomskompisar umgås fortfarande med varandra, likaså de som träffades i högstadiet eller gymnasiet. Det tycks bara vara jag som inte har det så. De kompisar jag har nu är inte många och jag låter dom heller inte komma mig speciellt nära. Antar att jag försöker skydda mig från att bli sårad och lämnad igen.

Jag har lärt mig genom åren att man egentligen bara har sig själv att förlita sig på i slutändan. Tyvärr blir man ganska cynisk efter att ha blivit illa behandlad utav de flesta myndigheter och sjukvård. Ingen tror en när man säger att man mår dåligt i själen, det är ju inget som syns
utanpå och heller inte något som kan fixas med penicillin.

Men tro mig när jag säger att jag väldigt sällan menar nåt illa. Det sista jag vill är att såra folk. Jag vill bara själv inte bli sårad igen. Kanske har jag även ärvt en hel del av pappa. Lite inåtvänd, kall emellanåt och extremt envis med ett inslag av en "jag-vet-bäst"attityd.

Det jag egentligen ville säga innan jag kom av mig och började babbla om andra saker, är att jag saknar mina gamla vänner och jag önskar innerligt att jag hade kunnat behålla dem. Att dom kunde förlåta mig för all skit jag har utsatt dom genom åren. Det värsta jag vet är ju att vara ensam och som det är nu så har jag inte många vänner kvar.

Nu vill jag vara klar med att jag inte längre lider av detta så som jag gjorde för några år sedan. Som jag skrev innan, så klarar jag mig ypperligt själv. Ångest och depression kommer visserligen alltid att ligga latent hos mig, men för tillfället mår jag bra (peppar peppar, ta i trä!). Önskar bara ibland att jag kunde ha normala relationer till andra människor.Jag hade gärna velat gå ett år till i DBT, men två år på raken är max. Så är det! Sen antas man vara frisk och klar att möta världen. Men så länge jag bor kvar i den här staden och omges av samma ytliga och skvallrande dömande människor, så vet jag inte om jag kommer bli så värst tillfreds med mig själv. Speciellt så länge ätstörningarna finns kvar. Nog tjatat om detta för den här gången. Förlåt till er alla varje fall, jag kommer alltid att älska er.