Trött hela tiden, ögonen tåras av minsta lilla grej, tryck över bröstet... Men andra ord, livet suger fortfarande! Och jag vet inte varför! Allmänt ledsen och nere bara. Och så har jag pressen på mig att behöva vara social när killen kommer hem, annars blir han sur och undrar varför jag är så tjurig! Det går verkligen inte att förklara för folk hur det känns när man är deprimerad! Att minsta ansträngning känns helt oöverkomlig, att ens resa sig från soffan känns som att behöva springa 10 mil! Jag önskar självklart inte denna känslan på någon, men det hade varit skönt om alla kunde må som jag gör i bara en timme, så vet dom hur jävligt det är! Att vara ledsen utan anledning, att börja gråta till nån löjlig reklam på tv...  Patetiskt, men jag kan inte hjälpa det! Varför ska det vara så svårt att förstå mig?