Jag har tänkt ganska mycket på hur olika mina förhållanden har varit. I mitt nuvarande är det (för det mesta) tryggt, varmt, seriöst och "vuxet". Jag har en kille som pensionssparar, fast bra jobb, är ansvarsfull, vill ha det rent och snyggt omkring sig mm. Ica-kort, sparkonto och allt annat som jag räknar som vuxet. Han sitter hellre hemma och kollar på film än att gå ut och festa med sina kompisar. Jag behöver aldrig oroa mig. Han är mycket hellre med mig än med nån annan och är mån om att jag ska må bra. Och jag är 100% säker på att han har behandlat alla sina flickvänner på det sättet!

I mitt förra förhållande var det raka motsatsen. Eftersom en av mina bästa vänner också var tillsammans med honom när vi gick i gymnasiet så vet jag hur han var mot henne. Han kom ofta och mötte henne i skolan, och var hon inte ledig just då så satt han och väntade på henne tills hon var klar. Om han visste att hon hade varit nånstans och skulle komma in en viss tid med tåget så var han där och mötte henne. Råkade hon missa tåget så satt han kvar och väntade tills hon kom, även om det tog flera timmar. dom var tillsammans jämt, nästan ihopklistrade. Dom hittade alltid på en massa saker och även om dom kunde bråka så det dånade i väggarna, så visste jag att han verkligen älskade henne. Men ibland så tar ju känslorna slut så dom gjorde slut. Flera år senare träffade jag på honom och det slutade med att vi blev ihop. Jag antar att jag hade trott att han skulle vara lika uppmärksam mot mig som han var med henne, men inte det minsta. Han var hellre med kompisar, låg under sin bil och mekade eller satt framför datorn och pillade. Jag kände mig helt osynlig. Precis som om jag bara skulle finnas där för att han skulle kunna säga att han hade tjej. Att det verkade normalt och något som man gjorde. Att det hör till eller nåt. Han verkade inte så intresserad av att lära känna mig. Ja visst, vi diskuterade ofta om olika saker och även om vi sällan tyckte lika om något, så var det något jag älskade för då såg han mig varje fall.
Varför var han så frånvarande med mig med inte med min kompis? Varför såg han inte mig på samma sätt? Vi hade många problem och jag har hela tiden skyllt allting på honom, men jag har kommit fram till att det var lika mycket mitt fel att det tog slut. Han älskade inte mig och det borde jag ha insett. Jag krävde för mycket av honom och jag gick nog för fort fram. Inte konstigt att han gick vidare så snabbt som han gjorde! Det är väldigt lätt att glömma någon man inte har några känslor för. Jag antar att det är därför jag var ledsen så länge efteråt. Jag avskydde att betyda så lite för någon som jag älskade så mycket. Que sera sera!

Ibland är det oerhört svårt med kärlek, ibland är det lätt. Som vuxen har man en större chans att välja vilket spår man ska följa. Att kunna, orka och vilja släppa det förflutna och gå vidare. Att bli den personen man vill vara och göra sitt bästa för att inte allt ska skita sig igen.