Nu har det ju gått ungefär 2 månader sedan jag slutade med mina antidepressiva medicin och det har gått förvånadsvärt bra utan dom! Men idag känner jag mig bara totalt ensam, i vägen och oönskad. Allting känns liksom jobbigt och en aning hopplöst och som vanligt tycker jag inte att någon förstår mig. Det är så meningslöst att ha samma rutin dag ut och dag in! Samma mönster hela tiden och ingen som helst spänning. Inget som får mig att le genuint! Jag har så tråkigt hela tiden!! Jag har sökt tusen praktikplatser och jobb, men det blir aldrig nånting av det! Bara en massa rent löjliga samtal med mina handläggare från Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan om töntiga "hitta-dig-själv"-kurser! Om jag måste fylla i en ett enda frågeformulär och gradera mina bra och dåliga egenskaper och intressen en gång till så skriker jag högt! Jävla myndigheter...

Vi gör aldrig nånting, Daniel och jag... Vi sitter bara hemma framför tvn varenda jävla kväll. Jag föreslår en massa saker, men han säger bara att han är trött efter jobbet och inte orkar göra nånting. Aldrig gå på nån restaurang, bio eller bara ta en fika på stan! Tvn och det jävla PS3:t med alla sportspel är jag så trött på att jag kan spy!! Jag kan absolut förstå att han är trött efter att ha jobbat hela dagen, han jobbar jättehårt och är väldigt duktig på det han gör och jag är verkligen stolt över honom! Men ska det vara så här? Har alla par det så här i vardagen? Bara sitta inne hela tiden? I sådana fall förstår jag inte varför inte fler människor bara står och vrålar rakt ut och slår knut på sig själva av ren tristess! SUCK!