Jag vet ju om att jag har en personlighet som det är svårt att komma överens med eller gilla. Jag säger alltid det jag tycker och tänker, jag syns och hörs och jag har en förmåga att ibland dra nåt dumt skämt som ställer till det rejält för mig. Genom åren har jag lyckats bli ovän med en väldigt massa människor, även om det självklart inte alltid har varit mitt fel! Men det är väldigt tråkigt att det ska vara så. Ytliga bekanta som avskyr mig utan att jag egentligen har gjort nåt, gamla vänner som jag har skrämt bort genom min sjukdom, ex-pojkvänner som jag lyckas såra såpass att dom inte ens hälsar på mig.

Jag har väldigt lätt att bli vän med nya människor, men jag har tydligen ännu lättare att bli ovän med dom! Jag menar väldigt sällan något illa och jag avskyr att se folk ledsna eller sårade. Jag uppfattas väldigt fel tror jag, för jag vill faktiskt bara väl! Jag försöker alltid att ställa upp för mina vänner och försöker att få dom att må bra. Det kan göra riktigt ont ibland att se hur folk himlar med ögonen och suckar när dom ser mig, för dom vill absolut inte prata med mig. Men jag är ju helt enkelt mig själv! Om det är något som stör er, säg det till mig, så ska jag försöka förklara hur jag menar, att ni säkerligen har missuppfattat mina avsikter, att jag kanske bara har varit lite klumpig.

För det mesta så är jag världens snällaste, goaste och gladaste, men ibland så sker det grodor! Jag kommer ihåg en gång när jag och ett ex var hos hans bror med familj och hälsade på. Hans brors tjej sa att hon gärna skulle vilja hoppa fallskärm nån dag, att det verkade spännande! Jag försökte vara lustig och kläckte ur mig att, "nej fy, det skulle jag inte vilja! Då finns det lättare sätt att ta livet av sig, haha!" Jag skojade bara, men resten av sällskapet tyckte det var oerhört dumt sagt och tyckte jag var helt dum i huvúdet! Eller som den gången då jag var hemma hos en föredetta kompis som fyllde år. Hon är från ett land, hennes sambo från ett annat och hennes killes flickvän från ett tredje. Där satt jag mitt bland ungefär 20 personer som alla pratade högljutt på tre olika språk i mun på varandra. Jag fattade självklart ingenting, och försökte skämta till det lite genom att säga "oj haha, är det bara jag som pratar svenska här idag?" Självklart blev en massa av dom förolämpade, tyckte det var rasistisk osv. Men jag menade verkligen inget illa! Jag tyckte bara det lät så roligt med en sådan blandning av språk! Det var verkligen inte meningen att såra nån eller att vara rasistisk! Men jag har ju förstått att det var dumt sagt. Men jag menade ju inget illa! I alla fall så är jag nu ovän med hela bunten. Drastiskt tycker jag att bli sura i all evighet för EN grej, när vi hade varit bästa vänner i många år. Den tjejen vet om att jag själv talar 5 språk, och att jag har flera vänner med invandrar-bakgrund så jag tycker minst sagt att hon överreagerade! Men jag är i alla fall ledsen, det var inte meningen.

Dock skall tilläggas att en del av de så kallade "vänner" jag inte längre umgås med har varit riktigt fittiga mot mig, rent ut sagt! Inte mitt fel nånstans! Jag kan nämligen vara ganska lättutnyttjad och sen när det inte passar längre så skiter dom fullständigt hur jag mår! Några jag talar om finns med i det så kallade "tjej-gänget" som jag har skrivit om tidigare. Tjejer som jag har räknat som några av mina absoluta bästa vänner, som verkligen högg mig i ryggen fast jag absolut inte förtjänade det! En del på senare tid har också i mina ögon betett sig som självisk jävla idioter! Ja, ni vet vilka ni är! Om ni inte tycker att ni stämmer in på detta, så behöver ni ju knappast ta år er eller hur?

Dom vänner jag har nu (jag älskar er alla!) vet hur dom ska tas med mig och dom förstår att jag sällan menar något illa. Dom är exakt på samma nivå som jag, ett och samma tankesätt och vi förstår varandra precis! Ja, haha ok, dom kanske är lite mer socialt kompetenta haha, men ni förstår vad jag menar! ;) Ni vet vilka ni är och jag älskar er oerhört mycket! Tack för att ni ställer upp och finns där för mig! Puss!