Just nu är jag inne i en svacka när det gäller det mesta. Jag borde verkligen ta tag i mig själv nu och börja träna regelbundet, men jag är så jävla lat! Jag trivs ju verkligen inte just nu, så det borde inte vara så otroligt svårt för mig att gå dit!

Sen så har vi jobb/praktik-skiten som vägrar funka! Jag måste tydligen gå regelbundet till Arbetsförmedlingen för olika möten där dom ska "stötta mig" bla bla bla, men dom gör ta mig fan ingenting! Nu senast vägrade jag gå dit och bad att få ta det på telefon istället. När människan äntligen ringer så ber han om ursäkt för att han inte har skött sitt jobb, dom hade glömt mig! Sedan ber han mig att själv ringa runt och fråga om praktikplats! Men va fan ska jag med Arbetsförmedlingen till då????? Om han ERKÄNNER att dom är överflödiga, inte gör sitt jobb osv och att jag ska göra allt själv??? Jävla myndighets-fittor! Ja, jag skrev precis f-ordet!! Såpass sur är jag! Totalt meningslöst! Är det nånsin nån som har blivit hjälpt av Arbetsförmedlingen?! Ahhhgr!!!

Sedan är jag tydligen världens sämsta flickvän just nu. Inget jag gör blir rätt! Jag vet att Daniel har mycket att göra på jobbet och är superstressad just nu, men herre jesus, ta inte ut det på mig! Jag är för kall, för slarvig, för oekonomisk, jag har inget jobb (trots en fast inkomst, och nej, det är inte bidrag jag syftar på!) Jag är för gammal för att festa, jag lagar maten på fel sätt, jag städar inte tillräckligt osv osv osv. Igår fick jag kastat i ansiktet att jag inte är mogen nog för Daniel att skaffa familj med. Jävligt kul att höra! Sedan klagar han ju självklart när jag blir sur över detta! I vårt låååånga samtal igår kom vi fram till att ALLT är mitt fel i vårt förhållande! Rättvist? NEJ!
Jag gör mitt bästa!! Men hur jag än försöker förklara att jag inte mår bra, att jag inte KAN göra vissa saker som "normala" människor kan, så går det inte in. Jag förväntas vara kramgo, glad, kåt och tacksam varje kväll när Daniel kommer hem från jobbet. Detta efter en dag med ångest, depression, ensamhet, stress över allt jag borde göra osv osv. När jag inte är pigg och glad så tycker Daniel att jag är kall och konstig. Försök du leva EN MINUT i min hjärna och upplev all ångest jag lever med varje dag, så får vi se hur kåt och glad du skulle vara!!

Missförstå mig inte, jag är oerhört glad att jag har en så fin kille som Daniel, att han tar bra hand om mig ekonomiskt, noga med att vi alltid har det bästa och aldrig saknar något. Han är för det för det mesta snäll och omtänksam och är förmodligen det bästa som har hänt mig. Men han får mig ibland att känna mig som ett olydigt barn som måste tillrättavisas! Han är för fan 4 år yngre än mig!! Och ändå känns det som det gör. Suck! Och ingen av oss har nån lösning! Vad gör man då?