söndag 9 augusti

Jag känner mig väldigt ofta orättvist behandlad. Det känns som om att när andra människor gör misstag blir dom genast förlåtna, men om jag gör nåt så blir jag totalt utstött och idiotförklarad för all framtid.  

För några år sedan umgicks jag med ett gäng tjejer, ca 15 st. Alla dom kände varandra sedan många år tillbaka och jag fick väl hänga med för att jag blev kompis med 2 av dom. Ett tjej-gäng som festade, åkte utomlands, shoppade, fikade och allt annat som tjejer i 18-20 års åldern gör mest. Även om jag var en aning överviktig ansågs jag nog ändå som en rätt kul tjej, busig och med mycket humor. Jag var inte hälften så poppis som dom andra, inte heller snygg eller eftertraktad. Men på nåt sätt fick jag ändå vara med på ett hörn.

Detta tjejgänget är något av det falskaste jag nånsin träffat. En tjej låg ständigt med nya killar, söp som en idiot och gjorde precis allt som hennes familj skulle ha sagt upp bekantskapen med henne om dom hade vetat. Olika killar varje helg, ibland till och med hemma hos hennes föräldrar när dom sov. En annan tjej strulade till det med en kompis pojkvän, en tjej låg med en annan tjejs sambo på fyllan flera gånger och några var otroligt slampiga och hade trekanter till höger och vänster. För att inte tala om allt skitsnack om varandra! Jag försökte alltid att hålla mig ganska neutral när detr gällde skvallret som gick. Men när det gällde supa och knulla så erkänner jag villigt att jag också gjorde sånt. Det står jag för. Även om jag inte skulle göra om det idag om jag fick det, så ångrar jag ändå ingenting. Det har varit erfarenheter i mitt liv, bra som dåliga.

Men en dag gick det ett rykte om att jag knarkade. Helt osant! Visserligen får jag nog skylla mig själv, för jag drog ett ganska dåligt skämt på fyllan om tjack. I en krets där de flesta tjejer har ett IQ som en fiskmås borde jag ha fattat att det skulle missförstås och förstoras upp 100 gånger. Helt plötsligt blev jag en paria och totalt utfryst. Rykten om att jag låg med en massa olika killar gjorde att jag helt plötsligt blev stans slampa. Dom som snackade mest var självklart just det tjejgäng som höll på exakt likadant! Enda skillnaden var att dom höll käft om sina äventyr, medans jag aldrig har förnekat nåt. Jag anser att om man gör något så ska man stå för det.

Men från att gå till att ha en massa kompisar runt omkring mig, gick jag till att vara ganska ensam med endast ett par riktiga vänner kvar. Orättvist! Jag gjorde inget som dom andra inte gjorde, men ändå fick jag all skit. Numera hälsar de flesta av dom inte ens på mig. Dom håller näsan högt i vädret och tror att dom är oerhört mycket bättre än vad jag är. Speciellt en tjej. Jag nämner inga namn, men hon vet precis vem hon är.

 Efter allt detta så föll jag allt djupare in i min depression. De vänner jag hade kvar skrämde jag bort med mina panikångest-attacker, ständigt gråtande och dåliga humör. En vän blev kvar från den tiden och hon stod vid min sida vad än andra sa. En riktig "bästis" som man hade när man var liten. Vi kollade på film, sov över hos varandra, festade, åkte utomlands ihop och hur mycket annat skoj som helst.

En dag blev hon ovän med en av sina äldsta vänner. Hon har än idag inte sagt vad som hände, men tydligen var det nog nåt rätt allvarligt, för dom förblev ovänner i ungefär 1 ½ år. Men helt plötsligt släpptes den tjejen in igen och det var som om ingenting hade hänt. Jag umgick också med den tjejen lite grann och tyckte bra om henne! Humor men ändå fötterna på jorden. Sedan strax efter det gick jag och min dåvarande pojkvän isär. Jag grät nonstop, var självdestruktiv och allmänt hysterisk. Jag kunde knappt ta mig ur sängen annat än för att gå på toaletten. Den ångesten jag kände då önskar jag inte min värsta ovän. Jag kunde inte sluta gråta. Jag tänkte på mitt ex varje sekund. Jag saknade honom något enormt.

 Sedan blev det värre när han blev ihop med en ny tjej. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle dö av sorg. Att mitt hjärta skulle sluta slå. När man är så nere, är det väldigt svårt att tänka på nån annan än sig själv. Det är inget man gör med mening, varken kropp eller hjärna funkar som det ska. Tydligen ansåg min "bästis" att jag var egosistisk, självisk och en allmän f*tta. Hon började dra sig allt mer ifrån mig, men vägrade erkänna att jag hade gjort nånting. Hon kom med en massa tomma förklaringar som inte förklarade någonting.

Sakta men säkert repade jag mig efter mitt bryt med exet, men vid det laget hade min kompis gått vidare och börjat umgås intensivt med en annan tjej. Jag kände mig fruktansvärt utanför och förvirrad. På samma gång bröt jag med mina föräldrar, började i terapi och fick tillbaka mina ätstörningar. Inte undra på att det blev för mycket för mig! Jag svalde alla piller jag hade hemma och sköljde ner dom med en flaska vodka. Sedan vaknade jag nästa morgon och insåg vad jag höll på med. Jag såg till att få hjälp och steg för steg mådde jag lite bättre. Men min "bästis" höll fortfarande avståndet. Det tog ungefär 8-9 månader innan hon äntligen klämde fram vad det var. Jag anser inte att jag gjorde något fel mot henne, jag var tvungen att koncentrera mig på mig själv, att orka leva. Detta straffas jag för varje dag. Tydligen är det så att psykiska sjukdomar inte är lika allvarliga som fysiska. Så är det alltid. Folk kan helt enkelt inte förstå. Missförstå mig inte nu, jag har fullt medlidande för dom med fysiska sjukdomar och önskar verkligen att jag kunde ha gjort nåt för att folk ska må bra och vara lyckliga. Jag avskyr att se mina vänner må dåligt! Men jag trodde att jag gjorde så gott jag kunde. Tydligen gjorde jag inte det. Nu är jag avskydd av alla för att jag inte brydde mig tillräckligt. Folk som jag inte har gjort ett skit är sura på mig. Jag förstår ingenting. Varför blir alla andra förlåtna utom jag?