Jag vet att jag är dålig på att höra av mig. Det är inte många samtal eller sms ni får från mig, men det beror inte på att jag inte bryr mig eller tänker på er! Tvärtom, jag tänker väldigt ofta på mina vänner. Skulle gärna ha er hos mig dygnet runt (nja, nästan i varja fall ;)) men tyvärr orkar jag inte alla gånger med folk. Spåren från depressionen finns alltid där och det är sällan jag känner mig tillräckligt pigg och social att prata med nån. Jag sitter här hemma jämt och ständigt utan någon att prata med. Tillslut vänjer man sig vid ensamheten. Sen har ju min vikt mycket med saken att göra också. Jag känner mig som en enda stor heffaklump och är övertygad om att alla skäms för att bli sedda med mig. Vissa vänner har jag inte ens träffat på flera år eftersom jag vet att dom är så mycket smalare än mig och ser mig som "tjockis-kompisen" som man tycker synd om. Min självkänsla är alltså inte på topp just nu, det gör det väldigt svårt för mig att orka med omvärlden. Jag saknar verkligen att sitta flera timmar på ett fik och skvallra oskyldigt med en massa kompisar medans man dricker flera liter kaffe och avverkar typ 2 ciggpaket. Att bara ta sig in till stan och gå runt lite i affärer eller åka hem till nån kompis är något jag knappt gör längre. I mitt huvud är jag fetast och fulast i hela stan och ALLA stirrar, pekar och skrattar åt mig.
Jag trivs verkligen inte med mig själv, och jag antar att jag undrar varför andra då skulle trivas med mig. Så istället för att ta kontakt med mina kompisar så sitter jag ensam inne och glor på tv och knapprar på datorn. Nånstans tycker jag väl också att om folk hade brytt sig om mig så hade dom väl kunnat ta sig hit? Det är ju, men undantag från Mia och Emily, ingen som nånsin orkar komma hit. Alldeles för långt säger dom, men herregud, 10 min från stan! Är det så jobbigt? Hmm... Ni som känner mig vet ju visserligen om att jag har en viss fobi för att prata i telefon (knäppt, jag vet!) men skicka ett sms då, bara så att jag vet att ni tänker på mig och saknar mig. Eftersom det är sällan det sker, så undrar min paranoida hjärna genast om det egentligen finns någon som tycker om mig. På riktigt! Nu menar jag inte Daniel, jag vet att du älskar mig baby ;). Jag menar kompisar nu, inte pojkvän. Att min familj inte bryr sig har jag accepterat för längesen och bryr mig inte om heller, jag behöver inte dom i mitt liv. Med undantag för att jag verkligen saknar pappa så att det värker i hjärtat ibland. Men han har ju gjort klart och tydligt att han tar mammas sida och har mer eller mindre sagt att han aldrig ville ha en dotter och att jag alltid har varit mest till besvär. Så tyvärr har jag gjort valet att inte ha nån kontakt med dom. Det är ganska exakt ett år sedan jag såg eller pratade med dom. Den enda jag har regelbunden kontakt med är min kusin Dag och hans son Tim. Fastän åldersskillnaden är ganska stor, så har vi väldigt bra kontakt och dessutom väldigt roligt ihop. De svarta fåren, hehe... (menar inte Tim nu!) Sen har jag ju ingen mer släkt nu när mormor (RIP älskade mormor...) har gått bort. Det är alltså bara jag och Dag med son kvar. Sen ser jag ju Daniel som min familj förstås. En massa kärlek till till <3

Jag kan inte låta bli att undra hur det blir i jul... Förra julafton var jag och Daniel hos Teija och Nicklas vilket var annorlunda, men mysigt. Denna julen vet jag inte vart jag ska vara. Daniel vill ju vara hos sina föräldrar, vilket jag förstår, men jag kommer ju mildt sagt inte överens med mina svärföräldrar och är förmodligen inte välkommen dit, så min fasa är att jag ska behöva sitta själv på julafton. Det är bland det sorgligaste jag kan tänka mig, att vara ensam under julen. Men jag vill inte tvinga Daniel att vara ifrån sina föräldrar denna julen också, så jag vet faktiskt inte alls hur det blir. Inte kul att tänka på alls...