torsdag 27 augusti

Vi har fått lära oss i DBTn att man måste acceptera saker man inte kan ändra på. Att man inte kan ändra på nån annan, bara sig själv. Men om hjärtat VÄGRAR ge upp då? Om saknaden efter någon är för stor? Jag kan helt enkelt inte få in i huvudet att en relation har gått förlorad. Det får helt enkelt inte vara så! Saknaden blir alldeles för stor för att min hjärna ska kunna processa den. Sen att jag är så in i helvete envis hjälper kanske inte heller. Jag kan inte få in i skallen att jag inte kan bli förlåten för nåt jag har gjort, att det aldrig kommer att glömmas. Alltså sitter jag ibland och fån-stirrar på telefonen i hopp om att det ska komma ett meddelande. Nåt som säger att jag är saknad. Nått tecken på att jag är önskad nånstans. Undrar hur länge jag orkar hålla ut? Innan min hjärna stänger av helt? Mitt hjärta kommer aldrig att göra det varje fall, det är det enda jag vet med all säkerhet. Jag saknar dig, jag älskar dig.