Jag känner mig så tom... Så meningslös och onödig. Jag känner saknad. Efter...

Jag bara sitter dagarna i ända utan nåt att göra... Utan nån att prata med eller umgås med. Fast vad skulle jag säga till nån? Gnälla om hur jag mår, hur mycket jag saknar vissa personer? Jag har tjatat slut på allas tålamod. Så nu står jag ensam. Ja, jag vet, jag har Daniel. Men det finns vissa saker jag varken kan eller vill prata med honom om. Saker som bara är mina. Privata tankar och känslor som ingen förstår. Jag saknar terapin. Att bara kunna ösa ur sig vad man gå och bär på utan att någon dömer en. Jag känner mig så ensam.

Jag önskar...