När man har varit utan någon man älskar under en längre tid, hinner man bli en aning mer ödmjuk. Att inte kunna ringa när man vill prata om nåt som har hänt, eller bara för att man har haft en dålig dag, är väldigt jobbigt. En person man har haft nära sig och som sedan försvinner utan att man egentligen reder ut nånting, gör ont att handskas med. Om man sedan har tur och får tillbaka den personen så är man rädd för att förlora den igen. Får man en andra chans, så ska den chansen vara på 100 %. Man förtjänar att kunna visa att alla kan ändra sig, alla kan göra fel. Man är inte mer än människa. Det är mycket jag ångrar, många ord som sagts som jag skulle ge det mesta för att kunna ta tillbaka. Ord som har yttrats av ilska och frustration, inte sanning.

Får jag en ny chans så ska jag aldrig mer bete mig illa. Aldrig såra någon med flit, bara försöka vara den bästa personen jag kan och hoppas på att det räcker. För att inte få vara med någon man älskar är tufft. Väldigt tufft.

Jag ska visa att jag är någon folk kan förlita sig på, någon som alltid finns där. Jag kan bara hoppas och tro på att jag får den chansen.