Jag har läst Berny Pålssons bok "Vingklippt Ängel" för några år sedan och även om jag aldrig har varit lika illa däran som hon har varit, så känner jag igen mig så otroligt mycket. Inte vad det gäller röster och annan paranioa, men i själva depressionen och den förtvivlan hon beskriver. Jag har ju inte nån bipolär diagnos, utan jag har borderline istället. Det skulle ta alldeles för lång tid att förklara alla olika begrepp när det gäller psykisk ohälsa, så jag ger er istället en länk som ni kan kolla på om ni är intresserade.

Gränsland - Att leva med borderline

Första gången jag själv läste om just borderline så fick jag en chock! Att nån kunde ge vad jag gick igenom ett namn, det var otroligt. Jag trodde att jag var helt ensam om att må som jag gjorde, att ingen nånsin skulle kunna förstå eller hjälpa mig. Men tack vare min egen envishet att få reda vad som hände inom mig, så fick jag äntligen ett hum om hur det låg till. Men hade jag inte själv gått upp till psykakuten och KRÄVT hjälp, så hade det nog än idag inte varit nån som hade hjälpt mig. Egentligen borde jag ha fått hjälp och stöd redan när jag var liten, men eftersom synen på psykisk ohälsa var och är som den är, så sopade man hellre allt under mattan och låtsades som att allt var bra.

Jag uppfyllde praktiskt taget varenda punk av bordeline-kriterierna när jag först mötte psykvården. Allt utom drog- och alkoholmissbruk. Eftersom min uppväxt var som den var, så har jag aldrig trott på att sprit eller knark kan lindra nånting, snarare göra saker värre. Mitt missbruk blev mat istället. Jag kunde sitta flera timmar och bara äta och äta och äta. Helst framför tvn till någon film som gjorde det lättare att fly verkligheten. Jag har alltid avskytt att umgås med mamma, men jag följde alltid mer än frivilligt med när hon skulle veckohandla. Då kunde jag stoppa ner en massa godis och mat som jag ville ha. Och för en liten liten stund kände jag mig alltid lättad och glad. För jag visste ju att jag fick stoppa i mig allt så fort jag kommer hem! Och ju mer jag åt, desto fetare blev jag. Självklart. Mitt självförtroende sjönk i botten. Jag blev kraftigt mobbad på högstadiet. Mest pga vikten. Men också för att jag alltid gav igen, jag satt aldrig tyst, vilket gjorde det ännu roligare att reta mig.

Jag kan inte ens komma ihåg alla olika psykologer, kuratorer och andra fullständigt inkompetenta idioter man har prackat på mig genom åren. Folk som ska vara utbildade och sägs kunna förstå hur det känns att må så in i helvete dåligt att man inte vill leva. Men istället får man höra gång på gång att man borde "rycka upp sig", "tänk på dom fattiga barnen i Afrika", "det går över"... osv osv osv. Tomma puckade floskler om hur dom så kallade proffsen anser att det borde vara. Om ett ben är brutet, så kan man se det, ta på det, linda och göra allting bättre med konkreta hjälpmedel. Men har man en bruten själ, så tas man inte på allvar. Kan man inte se något, så tror man inte på det.

Alltså blir man sedd som en tjurig konstig person som ingen förstår av sina kompisar, och som en bortskämd uppmärksamhets sökande skitunge av psykvården. Och när man blir äldre så blir man sedd som en vuxen människa som borde ta tag i sitt liv och åter igen "rycka upp sig". Men det är inte så lätt, inte ens i närheten av det! Den smärta man känner i psyket och själen liknar ingen annan. Paniken och ångesten som sliter sönder hela en själv, den går inte att beskriva. Det är det absolut värsta som finns. Ångesten... Den skrämmer mig mer än NÅGOT annat.

Efter flera år av hopplöshet och förtvivlan så var det äntligen en psykolog som tog mig på allvar. Jag är skyldig henne mitt liv. Hon hjälpte mig till insikten att jag var värd att leva. Att jag kunde göra något bra utav min framtid. Jag är skyldig henne otroligt mycket. Jag hoppas att hon vet om vilken skillnad hon har gjort i mångas liv.
Hon gav mig styrkan att marschera upp på Psyk AVC och kräva hjälp. Jag gick inte därifrån förrän någon gav mig det jag behövde. Hjälp. Efter flera timmar kom ytterligare en av mina räddande änglar och hjälpte mig att få den vård jag behövde. Vi tillbringade många timmar med olika utvärderingar och psykiska undersökningar som skulle hjälpa mig att få en diagnos. Jag började läsa en massa böcker inom psykologi och det var då jag läste om borderline. Jag tog upp tanken med min nya psykolog och hon höll med. Det visade även sig på min diagnos som kom, flera år försent egentligen. Men nu fick jag äntligen hjälp. Jag fick börja i DBT (dialektiv beteende terapi) i både gruppterapi och i enskild terapi. Detta blev min absoluta räddning. I början trodde jag inte på att nånting överhuvudtaget kunde få mig att må bättre, men sakta (väldigt sakta) men säkert började jag läka.

Nu efter två års DBT är jag friskförklarad. Eller, rättare sagt, jag har en Z-diagnos. Det innebär att jag för tillfället är stabil och just nu inte längre uppfyller kriterierna för bordeline, men att jag närsomhelst i framtiden kan få återfall. Visst är det fruktansvärt skrämmande, men nu har jag i alla fall en chans att klara av en ny period. I DBTn får man lära sig att hantera ångest och depression på ett helt annat sätt, man kan krasst säga att man lär om hjärnan om hur saker och ting funkar. Lägger en länk till kognitiv terapi om ni vill veta mer.

KBT
DBT

Till mina medsystrar och bröder som jag har lärt känna genom åren och till alla er som fortfarande är fast i helvete, vill jag bara säga: Ge inte upp! Det FINNS vettiga människor även inom psykiatrin, även om dom är få. Ta inte år er av alla idioter som inte fattar nånting, dom kommer ändå aldrig förstå. Var envisa, även om det inte är lätt. Jag klarade det, då kan jag fan garantera att de flesta kan!

Hör gärna av er, jag finns här och lyssnar. På riktigt!