Jag fattar inte hur dom tänker på det där inkompetenta stället! Är det inte meningen att man ska känna sig trygg och ha deras stöd? Man går faktiskt inte frivilligt på deras ersättning! Jag råkar vara sjuk, för sjuk för att arbeta, knappast nåt jag har valt själv. Vad tycker dom att man ska göra när alla pengar från dom kommer upp till 2 månader försent?? Jo, jag ringde och pratade med idioterna och svaret blev: "du får väl söka soc-bidrag så länge då...". Ska det gå till så?? (för övrig anser inte soc att man är kvalificerad för bidrag så länge man är inskriven på Försäkringskassan! Hur FAN tänker dom?) Nu har jag inte en tanke på att söka soc, det är ingen steg jag är beredd eller villig att ta, nån jävla stolhet har jag i alla fall! Missförstå mig inte, jag ser inte ner på nån som går på soc, det är bara inte nånting jag själv skulle hamna i.

Så vad gör jag tills vidare? Och framför allt när min ersättning har gått ut? Vad händer med oss som har varit borta från arbetslivet i många år och som inte längre beviljas sjukersättning? Det är verkligen inte så lätt att "ta vilket jobb som helst", för vad man än tycker och tänker om oss, så är vi väldigt sköra. Och i fel miljö kan ett återfall vara mycket möjligt! Ingen av oss vill hamna på botten igen, men vi får inget som helst stöd från någon. Visst, att ställa sig i kassa på Mc Donalds skulle säkert funka en vecka eller två, men sen skulle stressen ta knäcken på mig och jag skulle åter igen inte orka ta mig ur sängen. Man skulle inte låta nån som har brutit benet och precis har tagit av gipset köra ett sprinterlopp eller hur? Så varför skulle vi som råkar ha psykiska åkommor tvingas och kastas in i ett arbetsliv vi inte är det minsta förberedda på? Självklart ska man inte gå på ersättning för alltid, men man bör fan få den hjälp och stöd man behöver, så länge man behöver det! Tyck inte synd om oss, men ta oss på allvar!