Jag har de senaste åren gått på så kallad aktivitetsersättning från Försäkringskassan. Inte sjukpenning eller liknande, eftersom jag inte har jobbat så pass mycket att jag har rätt till det. Innan dess var det INGEN som ville hjälpa mig eftersom jag på nåt sätt hamnade i mitten av alla system. Dvs för sjuk för att jobba, men för frisk för att vara sjuk. Alternativet dom gav mig var helt enkelt att vända mig till socialen. Detta vägrade jag, förlåt för att jag säger det, men jag är för stolt för att gå på socbidrag! Ni får tycka vad ni vill, det finns vissa saker man inte gör bara! Så jag började dansa. Jag var tvungen att försörja mig på något sätt, och eftersom jag inte orkade nåt annat därför att jag mådde så in i helvete dåligt, så söp jag mig full varje helg och dansade på en klubb i Borås. Min inkomst höjdes, men min självkänsla sjönk, så jag tvingade mig till hjälp som jag redan har berättat om. Och det var så jag fick min ersättning av FK. Nu är mina två år i Dbt över och jag anses vara "frisk". Alltså slussas jag direkt ut på arbetsmarknaden utan någon som helst säkerhet bakom mig. "Hitta ett jobb, du är inte vårt ansvar längre!" Oki, så vad gör jag nu? Jag har ansökt TUSEN olika tjänster och pratikplaster, utan något som helst svar. Att börja plugga går inte heller, jag får inte CSN pga gamla skulder hos dom från den tiden då jag var tvungen att avbryta mina studier på Komvux. Alltså kan jag inte försörja mig samtidigt som jag pluggar. Jobb som innebär stress och mycket nya människor på en gång, kan vara skadligt för min psykiska hälsa just nu pga lång frånvaro från arbetslivet.

Alltså:

inget studiebidrag så att jag kan plugga upp mina betyg och sen söka in på den utbildning jag vill

ingen ny sjukskrivning trots att jag inte på långa vägar är frisk än

ingen ersättning från FK därför att jag "anses frisk efter att ha gått två i Dbt"

ingen hjälp eller stöd från någonstans

ingen trygghet då jag  har varit sjukskriven i många år pga depression o dyl.

ingen a-kassa el.likn. pga ej tillräckligt arbetsliv
 
Vad tycker dom egentligen att jag ska göra?? Har FK verkligen inga alternativ för att hjälpa någon ut i arbetslivet igen? Det är som att ha haft båda benen gipsade i flera år och sen tvinga personen att spinga maraton första dagen dom tar av det! Den liknelsen gillar ni inte va? Självklart är det mycket allvarligare med en fysisk åkomma? ALDRIG I LIVET! Jag är förbannat skör och skulle behöva allt stöd jag kan få! Men alla myndigheter är totalt känslokalla, allt för oroliga för sitt eget skinn för att orka hjälpa sina medmänniskor! Jag blir så trött!! Vad ska jag göra?? Hur ska jag försörja mig?? Det är inget val jag har gjort att må dåligt! Det är inget jag kan hjälpa! Till er inkompetenta och idiotiska puckon på diverse myndigheter, F*** YOU!

Om nån har något förslag om vad jag kan göra nu, eller om ni har en jobbmöjlighet så får ni mer än gärna höra av er!