Idag försökte jag omkring lite i Göteborg ensam medans Daniel var hos sina föräldrar. Eftersom jag länge har lidit av både social fobi och torgskräck, så är det inte ofta jag går själv på stora ytor eller med mycket folk. Jag proppade lurar i öronen och satte på Michael Jackson på hög volym och tog Jackson i famnen. Jag tänkte att, om folk glor konstigt på mig nu så är det förmodligen den lilla vovven i mina armar dom stirrar på, inte hur fet jag är! Men jag klarade inte ens en halvtimme innan jag fick panik och nästintill sprang till busshållplatsen. Helt svettig och med galopperande hjärta väntade jag på bussen så att jag kunde känna mig lite tryggare. Inte för att det hjälpte speciellt mycket eftersom hela bussen var proppfull av en massa människor som jag tyckte glodde på mig och pratade om mig. Fy fan... Det värsta är att jag VET att dom tittar och säger en massa elakt om mig! Det är INTE bara som jag inbillar mig, även om ni tror det! "Varför skulle alla titta just på dig då, du är ju inte centrum av universum eller hur?!" Nej jag vet, men folk kanske har en tråkig dag, eller är bara allmänt på jävel-humör och så ser dom mig och ja, helt enkelt jävlas! Jag ser ju deras blickar! Jag vet att dom tänker och undrar vad någon som är så ful och fet överhuvudtaget gör ute bland folk! Jag borde ju ligga hemma under en filt i mörkret och inte skämma ut mig genom att synas! Över-dramatisk? Jag? Inte då... Men det är så det känns, och jag VET, VET, VET att ni också tänker så!




(tänk er en fet Gollum, så har ni mig...)