Jag satte på Ronja Rövardotter idag medans jag lagade mat, helmysig film med många goda minnen! I scenen när Ronja ska gå ut i skogen efter vintern så säger Mattis "Ronja mi, utan dig kan jag inte leva!" Och sedan när han hälsar på Ronja i Björngrottan efter det att hon och Birk har rymt hemifrån, så gråter han eftersom han har saknat henne så. Löjligt exempel kanske, men det fick mig att tänka på min egen pappa. Han skulle skita fullständigt i om det hände mig någonting. Han skulle bara rycka på axlarna och återgå till sitt arbete. Mamma skulle bli helt förkrossad, men eftersom jag enbart har avsky för henne så bryr jag mig inte om henne överhuvudtaget. Vilket då får mig att tänka på att min pappa kanske avskyr mig? Eftersom han aldrig någonsin har visat en enda känsla av kärlek? Trygghet när det gäller pengar, hem och mat, ja absolut! Men aldrig en frivillig kram, aldrig "jag älskar dig" (om inte jag har sagt det först och då svarar han på engelska eller tyska, för att undvika känslan bakom orden) eller umgåtts med mig om inte mamma har sagt att han borde. Enda gångerna pappa och jag har kommit relativt bra överens är när jag har följt med honom i flygplanet på olika resor. Egentligen är jag totalt skräckslaget rädd för att flyga, men med pappa känns det ändå oki eftersom då slipper jag oroa mig för att det ska hända honom nånting. Och dessutom dör vi i sådana fall tillsammans. Sjuk tanke kanske, men ändå. Pappa är den enda människa jag har kunnat diskutera politik med, nyheter, religion, filosofi och sådant. Ingen av mina kompisar har samma intressen som jag, därför har jag alltid vändt mig till pappa för sånt.
Men när det gäller allt annat, kärlek, känslor och psykologi så är det total-stopp. Icke en visad känsla vad det än gäller. Varken ilska, glädje eller tårar. Visst, pappa skämtar ofta och skrattar, men aldrig när det gäller allvarliga saker. Jag har hela mitt liv känt mig otillräcklig i hans ögon. Inte tillräckligt smart i skolan, inte tillräckligt ekonomisk och definitivt alldeles för mycket av en känslomänniska. Vilket är jävligt ironiskt med tanke på att jag nuförtiden är otroligt lik pappa på de flesta sätt. Daniel säger ofta att jag aldrig pratar om känslor eller är kramig av mig. Det är sant, men varför vet jag inte. Kanske tycker jag som pappa, att visa känslor är en svaghet. Onödigt tjafs, något som man helst ska undvika. Med tanke på hur ledsen jag har varit i alla år över att pappa inte har verkat älska mig, så är det ganska sjukt att jag själv har blivit en aning kall. Jag har aldrig älskat någon annan så mycket som jag älskar min pappa. Det gör oerhört ont att veta att han inte bryr sig ett skit om mig. Det har nu gått ca ett år sedan jag träffade mina föräldrar sist, och inte ett enda försök har han gjort att ta kontakt med mig. Inte ett enda! Han tänker inte på mig, han undrar inte hur jag mår eller vad jag gör... Om jag behöver nåt, inte ens vart jag bor... Ni som nu undrar hur det är mellan min mamma och mig, det är en lång historia som jag inte direkt vill prata om. Det räcker med att säga att hon har svikit mig på många sätt och gjort saker jag aldrig kommer att kunna förlåta henne för. Pappa har alltid tagit hennes sida, varför vet jag inte. Även han anser att hon har gjort fel. Kanske är det så att dom anser att dom är för gamla för att börja om med nån ny, att dom stannar med varandra av bekvämlighets skäl. Jag vet inte och jag bryr mig inte. Det enda jag vet är att jag alltid har tyckt att blod är tjockare än vatten. Att pappa borde älska mig mer och stå upp för mig när mamma har gjort de saker hon har gjort. Men det har han inte. Alltså har jag skaffat en annan familj. En familj som älskar mig vad jag än gör, hur jag än mår och som alltid finns där. Den familjen består av några väl valda vänner och min älskade Daniel. Han ställer upp vad det än gäller och visar alltid mig trygghet och kärlek. Jag ska försöka bli bättre på att ge det tillbaka.

Jag älskar dig pappa, och jag önskar verkligen att du kunde älska mig tillbaka. Snälla, bry dig om mig!